Producenterna anonymiseras och det blir upp till medborgaren själv att bedöma den enskilda artikeln, filmklippet eller vad det nu kan vara.” Jag skriver om ett problem för dagens journalistik.
Gammelmedierna byggde demokratin, de nya raserar den. Nja, så enkelt är det förstås inte men så kan jag ibland tänka. Som häromdagen hemma vid middagsbordet. Jag minns inte vad vi pratade om, mer än att det handlade om något coronarelaterat, när fjortonåringen utbrast: ”Men Aftonbladet kan man väl inte lita på? De är väl fake news?”
Jag är uppvuxen med Aftonbladet. Farsan jobbade där i omgångar och ett tidigt barndomsminne är rörposten, när redaktionen låg i Klarakvarteren. I den kunde man skicka varuautomatens kexchoklad mellan våningarna. När jag flyttade hemifrån fortsatte jag att läsa tidningen, verkligen älskade deras idag sedan länge insomnade veckotidning Aftonbladet Kultur, och jag fortsatte att vara tidningen trogen ända fram tills jag vid trettio års ålder flyttade ner till Malmö. Då tyckte jag lokala Kvällsposten var ett bättre val och gick över till den för att några år senare helt sluta köpa kvällstidningar. Idag läser jag mest kvällstidningarnas ledar- och kultursidor.
Fake news, polarisering och filterbubblor är resultat av hur våra sociala medier är uppbyggda. Hastigheten och att engagemang, ofta konflikt, premieras via delningar och likes gör ofta kvalitéer som fakta och relevans underordnade. Men även om Donald Trump må försöka urvattna ”fake news” betyder begreppet fortfarande medveten desinformation paketerad som nyheter. Och ett seriöst media som sprider fake news, för det händer förstås, gör det inte medvetet. Det ingår liksom i själva definitionen av ”seriös media”.
Självklart handlar det om gråskalor. Även om exempelvis en nyhetssajt har en ansvarig utgivare, tydliga källhänvisningar, namngivna skribenter och på alla andra möjliga sätt efterliknar en traditionell dagstidning behöver det inte alls vara en journalistisk produkt. För att bedöma trovärdigheten får man se till helheten. Pekar lejonparten av artiklarna i säg samma politiska riktning så kan det snarare handla om en simpel propagandasajt.
Aftonbladets och Expressens trovärdighet på nyhetssidorna sätter jag kanske inte i första rum, ofta hårdvinklat ja, men inte handlar det så ofta om fake news. I en tid när allt fler konsumerar journalistik via sina privata flöden, och inte lika ofta är en eller flera journalistiska produkter trogen, har man sällan just helhetsbilden. Producenterna anonymiseras och det blir upp till medborgaren själv att bedöma den enskilda artikeln, filmklippet eller vad det nu kan vara.
Detta är ett problem för all slags journalistik och inte bara för nyheter. På nätet vimlar det exempelvis av sajter som liksom mitt kultur- och samhällsmagasin Opulens sysslar med kulturkritik. Vad säger att den rosbeströdda bokrecension som passerar i ditt flöde inte egentligen bara är oetisk reklam?
Ja, du får alltså kolla in vad annat som finns på sajten. Se till helheten!