Carolina Thelin har läst uppföljaren till dansken Thomas Korsgaards hyllade debutroman och konstaterar att hans styrka som författare är förmågan att teckna mångbottnade porträtt.

En dag kommer vi att skratta åt det av Thomas Korsgaard
Översättning: Helena Hansson
Weyler förlag

För ett par år sedan recenserade jag Thomas Korsgaards hyllade debutroman Om någon skulle komma förbi, första delen i en trilogi som han gav ut endast 21 år gammal. I Danmark kom den redan 2017, tätt följd av de andra. Nu är det alltså dags för del två i svensk översättning En dag kommer vi att skratta åt det och redan i augusti ska den tredje delen Man skulle kanske varit där finnas på svenska. Böckerna är till stor del inspirerade av den egna uppväxten och vi får följa jaget Tue från tolv till tjugoårsåldern.

Korsgaard skriver, liksom Édoard Louis och Douglas Stuart, om frigörelsen från den dysfunktionella familjen, fattigdomen, våldet och homofobin till att komma ut, byta miljö och göra en klassresa. De var också alla tre mycket unga när de debuterade och hyllades av en stor kritikerkår. Korsgaard lyckas dessutom vara rolig mitt i eländet.

En dag kommer vi alla att skratta åt det är en talande titel. Vi som står bredvid ser det komiska i situationerna men just där, för dem det händer, finns det inte mycket att skratta åt. Som när Tue, i slutet av romanen, blir nedslagen utanför en bar och ser en dyngrak kvinna i tyrolerdräkt stappla ut med ett bröst hängande utanför klänningen. Det är hans mamma. ”En dag kommer vi att skratta åt det, tänkte jag. Inte imorgon eller i övermorgon. Inte dagen efter den dagen, men någon dag om ett tag skulle vi skratta åt det. Åt det eller något annat.”

Fortsättning på debutboken

Boken tar vid där Om någon skulle komma förbi slutade. Tue och familjen bor kvar i huset utanför Nørre Ørum på Jylland men marken och djuren är sålda. Han går i gymnasiet, hänger med sin tjejkompis Iben (som ”jämt kom ut ur garderoben åt mig”) och försöker tackla sina småsyskon, de påstridiga släktingarna, sin fars brutalitet och sin mors depression efter ett dödfött barn.

Hon kan vara så dråplig ibland, Tues mor, på det där danska, råa viset. När hon är deprimerad sitter hon oftast apatisk i tv-soffan och röker, men får ibland för sig saker som att hissa upp en plaststol i flaggstången: ”Det var sådana saker hon kunde få för sig att göra när hon var deprimerad. Hon förändrade sakernas betydelse och lät alla andra se vansinnet fladdra i vinden som något hon var stolt över.” Ofta övergår depressionen i ett behov av att åka iväg med bilen och på en spelportal flirt-chattar hon med en snubbe från Fyn vilket hon anförtror en ovillig Tue om.