Elisabeth Brännström har läst Alice Winns debutroman. Den handlar om förbjuden kärlek med första världskrigets trauma som fond. Brännström konstaterar att ”In memoriam” är en i stort sett bra läsupplevelse trots en del fel och brister.
In memoriam av Alice Winn
Översättare: Annika H Löfvendahl och Jan Hultman
Albert Bonniers förlag
Efter en lång, ovanligt varm och vacker sommar 1914 utfärdade Storbritanniens regent George V i början av augusti ett krigstillstånd gentemot Tyskland, på grund av landets invasion av Belgien.
Första världskriget hade inletts och snart var skvadroner av unga, entusiastiska engelsmän på väg mot fronten, drivna av en stark krigsvilja.
Köerna till värvningskontoren hade blivit allt längre för varje dag och få ville stanna hemma då kriget hade romantiserats av regeringen och av dåtidens medier. Den som drog sig undan striderna och spankulerade runt hemma i England klädd i vardagskläder fick räkna med att utsättas för påhopp.
De brittiska kvinnor som stödde krigsapparaten delade till exempel ut vita fjädrar till de män som de ansåg brista i lojalitet mot hemlandet, och att få en sådan ansågs vara en stor nesa.
Frågan är dock om den här typen av påstötningar ens behövdes. Propagandan fungerade redan utmärkt och ett oerhört stort antal män marscherade mot sin död med en blandning av glädje, ungdomlig stridslust och offervilja.
Många av de soldater som dog vid västfronten var mycket unga: det var inte ovanligt att tonåringar under arton år av olika skäl lyckades ta värvning.
Homosexuell kärlekshistoria
Henry Gaunt, en av huvudpersonerna i Alice Winns debutroman In memoriam, är en av dessa. Henry, elev vid den prestigefulla fiktiva internatskolan Preshute, löst baserad på Marlborough College, är till hälften tysk, något som inte duger alls i det rådande politiska klimatet. När så hans familj utsätts för trakasserier och flera av deras vänner drar sig undan, lyssnar Gaunt till sin mammas böner om att höja familjens status. Därför går han med på att ta värvning innan han fyllt arton.
Ingen av dem förutser naturligtvis det vedervärdiga helvete han är på väg mot. Kriget har ju ett romantiskt skimmer runt sig och även hans vänner på Preshute avundas och beundrar honom för hans hjältemod trots att listor över dödade före detta elever har börjat publiceras i skoltidningen ThePreshutian, har man ännu inget begrepp om den slakt på villig kanonmat som pågår vid fronten i Frankrike och Belgien.
Gaunt, som ju vet att han kanske inte kommer att överleva har också ett annat problem: den dolda smärtsamt starka kärleken till barndomskamraten Sidney Ellwood, en annan elev på Preshute. Båda är homosexuella, Ellwood mer öppet så än Gaunt, men ingen av dem har ännu vågat närma sig den andre sexuellt, deras osäkerhet ligger och värker inom dem båda och när en kontakt till sist sker är Gaunt på väg till västfronten.
Skiftande perspektiv
Väl där utvecklas Gaunts liv snabbt till en katastrof. Vänner från skolan dyker upp, dör och försvinner ur hans liv och när Ellwood efter en tid dyker upp har Gaunt blivit en annan, hårdare människa, knappt igenkännbar som vare sig vän eller älskare. Trots detta inleder pojkarna ett förhållande som blir både intensivt och ömsint, och de strider tillsammans fram till den dag då Gaunt skjuts i ena lungan och förklaras stupad.
Resten av romanen pendlar mellan Ellwoods situation som alltmer skicklig och driven soldat i skyttegravarna och ute på stridsfältet och Gaunts liv som krigsfånge i ett tyskt fångläger, där han och flera andra fångar ägnar största delen av tiden åt att planera rymningsförsök. Varken Ellwood eller Gaunt kan glömma den andre, och medan Ellwood betraktar Henry Gaunt som död, oroar sig Gaunt ständigt för Ellwoods säkerhet och gör allt han kan för att hålla sig informerad om läget.
Alice Winn (f.1992-) låter sin debutroman pendla ganska friskt mellan olika platser och tidpunkter. Inledningsvis delas händelseförloppet upp mellan tiden i skolan strax innan krigsutbrottet 1913-1914 och brev som sedan skickas mellan de elever som tagit värvning och de som fortfarande är kvar på internatet.
I berättelsen om livet på skolan före krigsutbrottet skildras Gaunts och Ellwoods nervöst spirande kärlek och några av deras sexuella kontakter med andra elever på Preshute, vissa kärleksfulla, andra mer hårdhänta.
Genom breven till och från fronten får läsaren också en viss kontakt med, och känsla för, fler unga män än Ellwood och Gaunt och när man läser utdrag om kriget ur The Preshutian som romanen skickligt peppras med från början till slut, har man bekantat sig med många av pojkarna, och vet själv vilka namn man ska söka efter i de allt längre listorna över döda och sårade.
Både förtjänster och brister
I övrigt har den här romanen både förtjänster och brister. En stor del av behållningen ligger i de skildringar av kriget sett från två håll som Alice Winn bidrar med genom att låta berättelsen skifta mellan Gaunt och hans tillvaro som krigsfånge och Ellwoods tid som soldat i skyttegravarna och ute på slagfältet. Läsarens perspektiv vidgas och Winn lyckas med att fånga in de båda pojkarnas skilda karaktärer. Ellwoods mer romantiskt poetiska och Gaunts mer praktiska, samtidigt som hon manar fram de miljöer de vistas i och den skräck som omger dem.
Beskrivningarna av stridsföringen vid fronten är speciellt explicita och väl utförda. I sitt efterord redogör Winn för sina källor och bland dem hänvisar hon till den tyske författaren Ernst Jüngers (1895-1998) utmärkta bok I Stålstormen, (1920) och två dikter av den brittiske författaren Siegfried Sassoon ( 1886-1967) Atrocities och Suicide in the trenches, båda utgivna direkt efter krigsslutet.
Till det sämre med den här romanen hör den märkligt enahanda, korthuggna dialog som förs mellan Gaunt och Ellwood. Visserligen förstår man att de, säkert på grund av sin edvardianska uppfostran, har svårt för att uttrycka heta erotiska känslor för en annan man, speciellt en gammal barndomskamrat, men tyvärr påverkar det här uttrycket också skildringen av pojkarnas sätt att tänka. Läsaren får således aldrig helt följa med in i det känslomässiga djup som man ändå kan ana sig till. Att kärleksakterna är nog så heta kompenserar en aning, men även där framstår mycket som märkligt enahanda och runt just det här grundtemat i boken lyfter berättelsen aldrig helt och hållet.
Det finns ändå en hel del att gilla med den här romanen. Upplägget fungerar bra och breven som far mellan de olika karaktärerna gjuter liv i berättelsen och det gör även skiftningarna mellan Ellwoods och Gaunts perspektiv.
Gaunts tid i fånglägret, som präglas av ständiga planer på att rymma på alla möjliga, konstiga sätt innehåller också en del humor, trots det dåliga läget. Och därtill framstår Ellwoods situation vid fronten som historiskt väl underbyggd.
Krigets brutalitet
Inte mycket saknas i redogörelserna för krigets brutalitet och för dem som läst både Ernst Jünger och Sassoon är en hel del igenkännligt både från författarnas litterära verk och personligheter.
Den som är mest intressant här är den, för svenska läsare förmodligen ganska okände poeten Sassoon, som Ellwood känns baserad på. De delar många gemensamma drag. Båda är homosexuella, har ett poetiskt sinne och en intellektuell läggning och de utvecklas under kriget i samma riktning; de hatar krigsmakten men både blir med tiden modiga soldater som kämpar för att hålla fast vid både sin ära och sin humanitet.
In memoriam är en i stort sett bra läsupplevelse trots en del fel och brister, men för dem som vill läsa riktigt bra böcker om första världskriget rekommenderar jag de ovan nämnda författarna. Läs gärna I Stålstormen av Ernst Jünger och två romaner av Sassoon Memoirs of a foxhunting man och Memoirs of an infantry officer. Det rör sig om utmärkta böcker som på allvar öppnar fönster till historien.