Elisabeth Brännström har läst Andrea Wulfs bok ”Fantastiska rebeller” med stor behållning. Hon framhåller att det är ”en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i det tyska 1700-talet”.

Fantastiska rebeller av Andrea Wulf
Översättare: Inger Johansson
Albert Bonniers förlag

En varm dag i juli 1794 red den 44-årige, otroligt hyllade poeten och riksrådet i Sachsen-Weimar, Johann Wolfgang von Goethe, från sitt hem i Weimar till Jena, inte långt därifrån. Goethe, som hade många plikter och vars skrivande för tillfället hade gått i stå, hade börjat intressera sig för botanik och han var nu på väg till ett möte med Naturhistoriska Sällskapet i den gemytliga, livliga lilla universitetsstaden som omgavs av blomstrande trädgårdar och som dessutom var starkt präglad av det högst vitala livet runt universitetet.

Goethe hade naturligtvis ingen aning om att han efter mötet skulle bli bästa vän med poeten och dramatikern Friedrich Schiller och att vänskapen skulle förändra både hans och Schillers tillvaro. Deras goda samarbete och vänskapliga relation till varandra skulle också komma att utgöra en central punkt för en grupp yngre filosofer och poeter som var på väg att starta något som skulle utveckla sig till en filosofisk revolution.

Tankegodset som, rätt förenklat, utvecklade sig till ett utforskande av jaget i förhållande till resten av mänskligheten, naturen och världen runt omkring oss och ett nytt bejakande av människans fria vilja, förändrade i stort sett hur vi ser på oss själva och vår plats i universum.

Genom att vända oss inåt, och använda oss av självinsikt, kan vi lära oss att placera oss själva i första rummet. Därigenom kan vi nyttja vår fria vilja, både individuellt och inom kollektivet, utan att för den skull förfalla till egoism och självupptagenhet. Men detta med att placera jaget i första rummet kan också leda till problem. Något som ju är mer än märkbart idag, med alla influencers och miljontals fria viljor som på gott och ont gör sina röster hörda i alla möjliga sammanhang ute på nätet.

Sammanhållningen höll i 10 år

Gruppen, som samlats runt Goethe och hans vän Schiller, och som den tyska författaren och historikern Andrea Wulf nu berättar om i sin underhållande bok Fantastiska Rebeller, skulle bara hålla ihop under tio år. Närmare bestämt mellan 1794 och 1804, men under den tiden skulle mycket hinna hända både inom den litterära sfären och i poeternas och filosofernas liv.

De flesta var unga, vitala och entusiastiska och man umgicks intensivt med varandra tjugofyra timmar om dygnet. Man arbetade, skrev, diskuterade, åt, drack och ägnade sig åt sexuella utsvävningar och förbindelser utanför äktenskapet. Slitningar inom gruppen uppstod efter ett tag och medlemmarna började gräla, de gav varandra tjuvnyp och råkade i luven på varandra rörande motstridande åsikter och både allvarliga och rätt futtiga privata angelägenheter. Detta var något som ledde till att vissa vänskaper urartade och gick över i en fiendskap som skulle komma att hålla i sig för all framtid.

Kretsen välkomnade både män och kvinnor, något som var ovanligt liberalt för sin tid, men  gruppen bestod trots allt av i huvudsak av män. Däribland den karismatiske filosofen Johann Gottlieb Fichte som förde in debatten om jaget och vikten av människans rätt till fri vilja i det filosofiska resonemanget, översättaren August Wilhelm Schlegel, hans bror Friedrich, prosaförfattare och litteraturkritiker, och dennes vän den framstående filosofen Hegel, Friedrich von Schelling, ung filosof och professor, poeten Novalis och bröderna Wilhelm och Alexander von Humboldt. Wilhelm vom Humboldt var språkvetare och preussisk diplomat och Alexander en världsberömd vetenskapsman och upptäcksresande.

Kvinnorna var få, men det betydde inte att de var intellektuellt underlägsna. Speciellt två kvinnor utmärkte sig: Dottern till upplysningsfilosofen Moses Mendelssohn, Dorothea von Schlegel, duktig översättare och författare som först var sambo med Friedrich Schlegel (som hon senare gifte sig med) och den dam som Andrea Wulf målar upp som kretsens självklara nav och mest lysande stjärna, Caroline Böhmer-Schlegel-Schelling. Den sistnämnda var en högst ovanlig kvinna som fått fängelsestraff för sitt stöd för Franska Revolutionens rebelliska doktriner. Därtill hade hon som ung änka levt det glada livet och fött en son efter ett one-night-stand med en artonårig fransk soldat. Hon gifte också om sig två gånger, första gången med Wilhelm Schlegel och efter skilsmässan från honom med Friedrich Schelling som först varit hennes älskare.

En stjärna med dåligt rykte

Caroline var känd i vida kretsar även utanför Jena, för sin skönhet, charm och sitt skarpa intellekt, men hon var också ökänd för sitt skandalösa beteende. Hon hade haft en affär med Schelling medan hon fortfarande var gift med Wilhelm Schlegel, och det antogs vitt och brett att hon haft flera andra utomäktenskapliga förhållanden. Hon förtalades av många och dömdes också hårt av allmänheten för att ha sympatiserat med den franska revolutionens ideal och med Tysklands  hatade ärkefiende Napoleon.

De flesta som kom i kontakt med henne verkar dock ha fallit för hennes stiliga uppenbarelse och uppenbara begåvning, och det är således runt henne som Andrea Wulf i huvudsak har valt att koncentrera sin berättelse.

Alla involverade får vara med på ett hörn och läsaren lär känna de flesta, men det är Caroline, med sitt skarpa huvud och sitt högst moderna, frihetsälskande förhållningssätt till världen som får virvla runt i händelsernas mitt.

Det är i hennes och Wilhelm Schlegels hus i Jena som alla samlas och umgås, men det är också där hennes dotter Auguste dör bara femton år gammal. Och det är också där hon till sist blir osams med flera av medlemmarna av kretsen. Detta eftersom hon, som ju bär på en stor sorg, känner att hon inte längre klarar av att hålla öppet hus för bohemer som är bra på att prata men som i övrigt inte vill dra sitt strå till stacken när det gäller det praktiska. Efter tio år tar drömmen om ett evigt fritt och spännande liv slut för henne och för flera av de andra, och de filosofer och poeter som då är kvar i livet skingras för vinden.

Wulf är en skicklig berättare

Andrea Wulf är först och främst historiker och berättelsen om rebellerna i Jena är mycket väl historiskt underbyggd, något som framkommer i texten och syns i den digra litteraturlistan. Det som slår mig är att hon också är en fullfjädrad berättare som skriver med en uppenbar känsla för sina historiska huvudpersoner och den tid de levde i.

Andrea Wulfs text är skriven med både humor och allvar på en frisk lättillgänglig prosa som för den skull aldrig blir ytlig. Läsaren kommer så nära poeterna och filosoferna att det är lätt att sakna dem och deras inte alltför perfekta personligheter, så snart man lagt undan boken.

Avsnitten som försöker förklara den grundläggande filosofin och dess inflytande på vår samtid kunde dock ha varit bättre strukturerade. De textpartierna känns ibland något röriga men i övrigt är det här en utmärkt bok för den som vill fördjupa sig i det tyska 1700-talet, lära sig något och samtidigt låta sig underhållas av en utmärkt historieberättare.