En hemmamyskväll hyrde jag och min sambo porrfilmen Constance. Med en flaska rödtjut och camembert var det en ganska så angenäm upplevelse. Men oj så de dunkla drifterna kan förleda en…
”Porren är ett manuskript så man vet hur man kan bete sig om man vill skada kvinnor och barn illa” står det på den pamflett jag fick i min hand under semestern i Visby. Rubriken ”Porr dödar” stämmer väl med stämningarna som rådde efter TV4:s visning av Alexa Wolfs Shocking truth – Myten om den glada horan. En dokumentär som fick känslorna att svalla i styv kuling och det med rätta. Påtagligt drogade kvinnor som efter att de som ”förspel” berättat för åskådarna om övergrepp i sin barndom blir våldsamt penetrerade av flera män samtidigt. De vidriga scenerna kommer från porrfilmsserien med samma namn – Shocking truth och som sänts på TV 1000.
Dokumentären Shocking truth är inramad av en berättelse om en ung kvinna som skriver en universitetsuppsats om porr. En av uppsatsens informanter är en anonym och brutalt utnyttjad porraktris med smeknamnet Smulan. I filmens slutscen avslöjas Smulans identitet i en laddad scen – det är uppsatsskrivaren själv!
Överraskning som vapen. Shocking truth.
Och man sitter där med klumpen i halsen och ögonen blanka och näven knuten i fickan. Men betyder detta att alla former av pornografi borde förbjudas? Personliga vittnesbörd om sexuella övergrepp blir i det offentliga sammanhanget lätt en fråga om för eller emot på ett mera generellt plan. Står du på kärlekens/offrens sida eller porrens/förgriparnas? Det finns risk för moralpanik och det gäller att kunna skilja på äpplen och päron.
Vi har en lagstiftning som förbjuder övergrepp och uppenbarligen är de för slappt tolkade vad gäller pornografi. Precis som vid andra former av diskriminering så borde utgångspunkten vara att ingen får begå eller uppmuntra till övergrepp. Men porr i sig kan inte förbjudas. Det vore att tumma på yttrandefriheten. Att som ofta i dagens debatt generaliserande ondgöra sig över ungdomars intresse för anal- och gruppsex luktar moralism och sexualfientlighet lång väg. ”Porr är inte sex – bara förvillande likt” säger Alexa Wolf och ansluter sig till de porrmotståndare som försöker tvinga på oss andra de kulturella glasögon varigenom alla visuella skildringar av sex är objektifieringar av kvinnan och sådana sägs vara förnedrande. Glasögon som en majoritet av världens befolkning aldrig kommer att bära. Dessutom har jag svårt att föreställa mig att jag kan åtrå någon utan att på något sätt göra den till ett objekt för min åtrå.
Porrbranschen är i grund och botten en kapitalistisk industri, en av de största, och bara filmerna omsätter över 170 miljarder svenska kronor årligen (Forbes Magazine). Det är som exploaterande business porren ska angripas, inte genom att stämma in i de konservativas rop om ”snusk och omoral”. Tvång är alltid fel oavsett om det sker i grupp, analt eller missionärt. Självklart ska vi inte acceptera att folk under slavliknande former tvingas arbeta i en förnedrande arbetsmiljö och självklart ska vi inte acceptera att produkter med förtryckande budskap distribueras i vårt största media – televisionen. Men för de som ändå har behov av att se pornografi så borde det väl ändå finnas möjligheter, till exempel genom ”KRAV-märkta” porrfilmer. Något som RFSU diskuterat och som kan garantera både en schysst produktion och att filmerna inte uppmuntrar till övergrepp.
För det är skillnad mellan äpplen och päron. Det är skillnad mellan Lars von Triers porrfilm Constance och våldsskildringarna i Shocking truth. Och det går inte att som Alexa Wolf, särskilt inte i vår mångsexuella del av världen där några av de mest förtryckta är de som avviker från heteronormen, kräva ”att vi ska ha en gemensam bild av vad pornografi är innan vi diskuterar den”.
När jag hittade pamfletten ”Porr dödar” under semestern i Visby chockerades jag inte av överdrifterna i den – sammanblandningen av vetenskapligt underbyggda fakta och rena spekulationer. Jag hade nämligen läst argumenten förut. Ordagrant. Pamfletten var ett nytryck av en som min fru och ett par andra anarkafeminister skrev för snart tio år sedan och jag har själv delat ut ansenliga buntar av den under min studenttid i Uppsala. Sedan dess har jag dock skaffat nya glasögon…
Överraskning som vapen. Shocking truth.