Burning man – hett årligt kulturevenemang i Nevadaöknen

Det är riksdagsval i höst men vilka möjligheter finns det till att kulturpolitik blir en valfråga? Av det som hittills framkommit i debatten verkar de inte vara många. Fast kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth tycks i alla fall försöka axla socialminister Göran Hägglunds roll från förra valrörelsen, det vill säga som regeringens kulturpolitiska enfant terrible, och det skapar i alla fall diskussion.

Hur såg det då ut inför förra valet 2010? Ja, till en början hävdade många att kultur skulle bli en stor valfråga. Framförallt var det sådana tongångar från de rödgröna och Socialdemokraternas dåvarande partiledare samt kulturpolitiska talesperson, dvs Mona Sahlin och Leif Pagrotsky, gick ut med att partiet ville satsa 200 miljoner inför kommande mandatperiod. Detta för att öka både unga och gamlas tillgång till kultur. Men någon riktig fart fick aldrig debatten. Visst var Göran Hägglunds attacker mot kultureliten i sitt Almedalstal om ”verklighetens folk” uppfriskande och skapade ringar på vattnet men det var en rätt yvig diskussion och på riksplanet blev kulturdebatten aldrig starkare än så.

Men lokalt lyftes en del konkreta exempel fram under förra valrörelsen. Bland annat projekt med kultur som recept till långtidssjukskrivna, mot till exempel depression eller smärta i axlar och rygg. Djärva pilotprojekt som säkert betraktades som flum av en hel del. Men under 2010 såg vi också hur den borgerliga regeringen visade en närmast fientlig attityd till samhällspolitiska kulturtidskrifter och tidningar. I kulturpropositionen det året hade de meddelat att de endast vill ge stöd till kulturtidskrifter ”vars huvudsakliga inriktning är kulturell debatt samt analys och presentation inom de skilda konstarternas områden”. Efter valet sade kulturministern till tidningen Riksdag & Departement, apropå att högerextrema Nationell Idag skulle få presstöd, att statliga pengar inte ska ”gå till rörelser som vill minska demokratin” och att det också ”är problematiskt att presstöd går till kommunistiska tidningar.” En liknande inställning framkom i höstas när hon skrev på Svt Debatt i samband med att främlingsfientliga Nya Tider beviljades samma stöd.

Utifrån mixen av djärva pilotprojekt och ren fientlighet till vissa kulturyttringar var det svårt att då bilda sig en klar bild över borgerlighetens kulturpolitik och det ser inte bättre ut idag. Och oppositionen verkar inte alls lika benägna som förra gången att försöka lyfta kulturfrågor i valrörelsen. Risken är alltså överhängande att den valfråga många kulturarbetare önskar sig även i år till sist inte blir mycket mer än en till intet förpliktigande idédebatt. I bästa fall.

För debatt har ändå inte saknats under Lena Adelsohn Liljeroths tid som kulturminister och detta tack vare att hon gjort flera uppmärksamma uttalanden. Nu senast handlade det om att skådespelaren Sven Wollter förra söndagen satte upp en cabaret i Norrköping till förmån för hemlösa. När moderaten Sven-Åke Molund hyllade Wollters initiativ på Facebook replikerade partikamraten tillika kulturministern: ”Sven Åke, du har varit med så länge att du säkert vet att kommunisterna (ja, Wollter kallar sig stolt för kommunist) aldrig haft någon medkänsla med samhällets olycksbarn”.

Som nyhetsstoff tycker jag sådana här uppdateringar på privata Facebooksidor, trots allt ej officiella forum, sällan förtjänar några större rubriker men landets nyhetsredaktioner rapporterade i alla fall. Men när jag sen letade runt på deras kultursidor var det däremot förvånansvärt tunt. Det är trots allt statsrådet över kultur som ifrågasatte en kulturarbetare och ett kulturevenemang. Av flera anledningar tycker jag därför det finns anledning att ställa frågor kring Adelsohn Liljeroths lämplighet på sin post.

För det första undrar jag vad hon har för människosyn. På vilket sätt är uppsåtet förkastligt på grund av gärningsmannen? Tankegången bakom hennes replik verkar vara av grumligaste sort. Om hon själv skulle hamna i nöd med fara för sitt liv skulle hon då tacka nej till hjälp från säg Jimmie Åkesson? ”Jag tycker man ska värdesätta en människa för vad den gör och inte för vad den tycker”, svarade Molund henne på Facebook. Något bättre men själv tycker jag det är meningslöst att försöka värdesätta på detta vis eftersom varje människas värde är oändligt.

För det andra har jag betänkligheter kring hennes bildning. Jag avskyr intellektuellt snobberi och tycker inte att ett visst antal akademiska poäng krävs för en ministerportfölj. Men en hyfsad dos allmänbildning behövs nog för att klara jobbet som kulturminister. Personligen anser jag visserligen att Wollters självvalda politiska etikett är ett onödigt tungt kors att bära på men dagens svenska kommunister har ingen skuld till det blod som spilldes av de forna öststatsdiktaturerna. Vill Adelsohn Liljeroth markera mot suspekta vänsteråsikter så publiceras det på svenska kultursidor emellanåt fortfarande om inte devota så i alla fall förstående texter om den tyska terroristgruppen RAF. En kommunistisk grupp vars bestående idéhistoriska bidrag är en vämjelig elitistisk tanke om att kapitalismens sanna natur kan dras fram i ljuset genom att man mördar folk i klassfiendens sold. Men att banalt ifrågasätta någon på grund av en etikett är undermåligt.

För det tredje undrar jag förstås vad hennes ministerpost betyder för svenskt kulturliv. Hon har alltså tidigare skrivit en debattartikel om att skattemedel inte bör gå till tidningar som motverkar demokratins grundläggande värden och i hennes definition ingår inte bara högerextremister samt främlingsfientliga utan också kommunistiska medier. Det lät godtyckligt värre och nu vet vi alltså att också alla kulturarbetare som kallar sig kommunister bör bannlysas. Tanken att andra med vänsteråsikter missgynnas av hennes politik ligger ju nära.

Lena Adelsohn Liljeroth har genom flera sådana här märkliga utspel återkommande skapat debatt under sina två valperioder som kulturminister. Som när hon under konstmässan Market i Stockholm fick syn på konstnären NUG:s videoverk Territorial pissing och bestämt hävdade att det inte är konst och att graffiti till sin natur är illegalt. Eller när Ken Ring skrev ”Knulla P3 Guld och Grammis!” och kulturministern kände sig nödgad att tillrättavisa: ”Det visar hur vanligt det är att koppla sexualitet och hämnd”. I en demokrati är det inte kulturministerns sak att avgöra vad som är konst eller ej och hennes bokstavstrogna tolkning av ordet ”knulla” i detta sammanhang avslöjar bara hur dålig koll hon har på vardagsuttryck hos många arbetar- och medelklassvenskar under 50 år. För vår hip hopstjärna sa ju bara ”fuck you” fast på svenska vilket i sammanhanget förstås betyder ”dra åt helvete”.

Inför valet 2014 har ännu inte en enda kulturpolitisk satsning lyfts fram av partierna. I alla fall inte i tillräcklig grad för att vi skulle kunna tala om en riksdebatt. I den bemärkelsen verkar kulturen få en mer undanskymd plats i denna valrörelse än 2010 års. Å andra sidan så blev debatten den gången allt tystare ju närmare vi kom valdagen och Adelsohns Liljeroths pekfingerpolitik är intressantare än Göran Hägglunds svammel om ”verklighetens folk”. För den förra är, till skillnad från vad den senare då var, trots allt kulturminister och hennes olika utspel från samt lämplighet på den posten skulle kunna bli en utgångspunkt för att lyfta kulturpolitiken i valrörelsen.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren