Lagom till premiären på den revolutionsnostalgiska teveserien Upp till kamp i tisdags har en ny hetsig debatt om kommunismen inletts i vår blågula ankdamm. Denna gång med anledning av regeringens så kallade informationskampanj om ”kommunismens svarta historia” vilken ska nå alla skolelever i landet.

Innan min kritik av kampanjen är det nog bäst att lägga korten på bordet. Jag har a l d r i g varit kommunist. Ärligt. I korthet låter sig mitt förhållande till kommunismen och det forna östblocket tecknas i följande biografi:

Innan födseln: Pragvåren -68. Röda armén kväser Alexander Dubceks folkunderstödda reformarbete för en ”socialism med mänskligt ansikte”. Året därpå möter Sovjet Tjeckoslovakien i en legendarisk ishockeymatch med politiska förtecken i Stockholm. Pappa och en kompis är på plats på läktarna. De tjeckiska spelarna lirar om inte för kung så i alla fall för fosterland och passar också på att mellan skridskoskären utdela en och annan spottloska i motspelarnas ansikten. Alla hejar på tjeckerna. Alla utom två.  För ”sport och politik hör inte ihop.” och ”inget lag spelar vackrare än Sovjet.” Säger pappa. Men Sverige är förstås fortfarande det tredje alternativet mellan de lika goda kålsuparna i väst och öst.  

Barndom: Radhus, volvo och socialdemokrati. Vi besöker Wenner-Gren center i huvudstaden för att kolla in en utställning om kosmonauter och sputnicks. I programmet utlovas högteknologisk action med en modell som lyfter till taket men en rysk guide slår förtvivlat ut händerna. Jag lär mig ordet ”Kaputt”. Besviken köper jag ett modellbygge av en amerikansk apolloraket istället.

Ungdom: ”Rocka röven av högern” men också ”Sovjet ut ur Afghanistan” står det på ett par av knapparna fästade på mitt exemplar av gymnasietidens obligatoriska Salomon-ryggsäck. Snart faller Berlinmuren och Sovjet spelar sin sista match. Anarkismen och syndikalismen visar sig vara ett fjärde alternativ när den tredje vägen lagts om för högertrafik. Stärkta av rödvin med skruvkork letar vi upp de sista kommunisterna på studentnationerna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Kronstadt 1921!” fräser vi åt trotskisterna. ”Förrädare! Vi glömmer aldrig Katalonien 1936!” låter vi bryskt meddela stalinisterna.

Vuxenliv: Inget är som förr. Istället för att kasta historiepamfletter på varandra börjar vänstern nu diskutera de gemensamma problem vi glömt att vi hade. Kapitalismen exempelvis. Plötsligt poppar det upp kommunister lite varstans!  De är unga och har i skolan varken lärt sig den självklara kopplingen mellan folköl och heroin eller upplysts om att jorden kommer att utplånas av atombomben imorgon. Eller i alla fall innan sommarlovet.

Dagens och gårdagens svenska kommunister har mycket lite att göra med den blodiga diktaturen i öst. Däremot har en regering som vill att skolans läroböcker i historia ska anpassas till den egna ideologin en hel del likheter med stalinismen.