För tre år sedan köpte vi ett gathus på Sofielund i Malmö. Det var goda tider och även utan jättestora inkomster och sparat på banken kunde man låna. Husets kända historia var något av det som gjorde oss intresserade under mäklarens visning.
Det är ett parhus och byggdes till bröderna Persson Rietz. Johan öppnade ett skrädderi i vår halva och brodern ett slakteri i den andra. Det sirligt handskrivna skuldebrevet anger summan 2 700 kronor. Det är tre nollor mindre än det bostadslån vi nu dragit på oss men var säkert en ansenlig summa den första mars 1898, vilket var datumet som brevet signerades. Det hänger nu inramat på en av våra väggar. Bredvid hänger skrädderiets mässingsskylt vilken de förra ägarna hittade i en skrothög bakom utedasset på gården.
Jag är norrlänning. Eller var. Pappa från norrbotten, mamma från västerbotten och själv uppvuxen i västernorrland. Fram till mitt 29:e levnadsår var norrlandskusten mitt Sverige. Idag är jag skåning, eller i alla fall malmöbo, och den inre kartan över fäderneslandet har med åren förändrats. För en utmärkande egenskap hos djurarten människa är att vi är anpassningsbara. Ja, ofta till och med förändringsbenägna. I invandrardebatten påpekas det gärna att de som kommer till vårt land för att stanna måste anpassa sig. Som om det vore ett straff. Som om det inte i nio fall av tio är just förändring i sitt och de sinas liv som den som flytt hit önskar.
Det finns som bekant en mängd idéer till varför integrationen trots allt inte funkar så bra. För extremhögern ligger felet hos de som kommer hit. Ju längre bort och ju mörkare hudfärg desto svårare har de till anpassning lyder deras enkla förklaring. Från välmenande liberaler och vänsteranhängare ligger fokuset nästan helt istället på samhällets brister. I deras ögon är det alltid en protest när invandrarungdomar kastar sten på brandbilar. Det är klart att det också är en orsak men frågan är om det som enda förklaring inte blir självuppfyllande.
För när majoritetssamhället, eller i det här fallet det liberala etablissemanget, stigmatiserar vissa grupper så blir förstås självbilden därefter. Som när vita medelklassjournalister från innerstan åker ut till förorten och frågar unga invandrargrabbar vad de drömmer om att bli som vuxna. Svarar de inte gravallvarligt "gangster", säkert mest för att få synas i media, så brukar de flabbande svara "gangster" eftersom situationen förstås känns komiskt klyschig.
Balansgången är svår. Å ena sidan finns det otvivelaktigt förklaringar att hitta i klassamhället. Å andra sidan måste det ändå kunna utkrävas ansvar av individen. För det är ju aldrig okej att kasta sten på brandmän som försöker släcka grannens brinnande lägenhet. Men vi har idag kommit långt från denna svåra och viktiga diskussion. Debatten om invandrares utanförskap har hamnat rejält snett när många verkar tro att en majoritet av invandrarna inte vill anpassa sig till det svenska samhället och att integrationen därför haltar. Den myten måste krossas innan vi kan gå vidare.
Det är förstås betydligt lättare att känna sig som malmöit om man flyttat från norrland mest för att stan verkar spännande än om man kommer hit som flykting från en annan kontinent. Det vore löjligt att påstå nåt annat. Likväl är nyfikenhet allmänmänskligt och om bara platsen och människorna bjuder in till möten så är halva slaget vunnen.
Häromdagen träffade jag en äldre herre i vårt kvarter i Sofielund. En hemlös som jag tidigare lagt märke till men inte kommit i slang med. Han berättade nu att han växt upp här och kunde berätta om alla som bott i kvarteret då, för mer än ett halvt sekel sedan. Barndomshemmet var visserligen rivet. Det hade stått på den plats där vår lekplats nu finns. Men där, sa han och pekade på vårt gathus, bodde en mycket gammal skräddare som sydde upp mina första byxor när jag skulle börja skolan.