Näbbstövlar och Nationalteatern var det förr. Nu är det visst italienskdesignad palestinasjal och Timbuktu som gäller för oss vänsterelaksinnade. I alla fall om man får tro Gunnar Krantz, rektor på serietecknarskolan i Malmö, och frilansskribenten Erik Zsiga.
Gunnar Krantz Vänster Vänster är en tecknad biografi över en ung mans vedermödor i Den Stora Klasskampen på sjuttiotalet. KU, SSU, SKP, KAF, VUF, FK, Offensiv och APK. En stor del av dåtidens radikala vänster passerar revy och många fyndiga poänger plockas på ”avantgardets” ständiga tillkortakommanden: appellmötena inför folktomma torg, de uppslitande sektstriderna, pungslåendet av de egna men i flesta fall snorfattiga medlemmarna, den rätta men ack så inkrökta livsstilen osv. Substansen lyser dock hela tiden med sin frånvaro. Vänstern är emot en massa saker i samhället men har inga som helst alternativ att komma med.
Till slut når huvudpersonen fram till det vi läsare börjat undra hundra sidor tidigare: Hur står han ut? Varför inte bara lägga av? Så sker också men kanske inte för gott. Deltagandet i en första majdemonstration på Möllevångstorget i Malmö antyder en försoning mellan den nu medelåldrige mannen och Klassens självutnämnda förkämpar.
Erik Zsiga är inte lika försonande. Popvänstern är hans eget hittepåord för en minst sagt lös samling i kultur- och medieeliten bosatta på Södermalm i Stockholm och på Möllevången i Malmö. En liten men röststark elit vilka svänger sig med frasradikala åsikter och titt som tätt gör ”hatattacker” mot personer i företrädesvis överklassen och högern. Allt medan de lapar i sig champagne på innekrogarna förstås. Boken är mycket en citatsamling där mediaprofiler som Andres Lokko och och Linda Skugge buntas ihop med dokusåpakändisen och riksdagsledamoten Jan Emanuel, filmregissören Lukas Moodysson, musikstjärnor som Nina Persson och Stefan Sundström samt många fler.
Visst. Erik Zsiga är inte ensam om att vara kräktrött på alla panelhönor i TV som fortsätter babbla på om allt mellan himmel och jord som de inte har en aning om. Visst är det patetiskt att vip-korten till festerna på Stureplan i många fall kvitteras ut där, i den kvasipolitiska mediesoffan. Popvänstern hade också kunnat bli en bok för oss som måhända lite med näsan i vädret tycker oss vara seriösare i vår politiska gärning. En bok där man lite småsint skulle kunna få fulfrossa i fåniga citat.
Men. Författaren skjuter inte bara illa. Kalibern är mindre än en ärtbössa. Jag tvivlar på att Erik Zsiga läst någon tyngre vänsterlitteratur än Kommunistiska manifestet och Naomi Kleins No Logo. Rent pinsamt blir det när han försöker komma åt pålästa vänstermänniskor som rockstjärnan Dennis Lyxén. Hans uttalande om att det är fel av skattemyndigheterna att försöka få unga att betala skatt tolkar Erik Zsiga som inkonsekvent för det ”borde ju innebära att han avskyr socialismen snarare än kapitalismen”. Inget mer. Punkt slut. Kasta nyckeln i solen.
Och så fortsätter han sida upp och ned med påståenden och självgoda tolkningar utan några som helst förklaringar. Rappartister borde minsann också hålla sig till höger eftersom misären i betongförorterna är frukterna av vänsterpolitik och det är hyckleri att äga saker om man är emot kapitalismen och vurmandet för demokrati rimmar illa eftersom det av vänstern sååå hatade USA är världsbäst i den grenen osv.
Det fanns en tid, inte mer än tio tolv år sedan, när nyliberalerna i Sverige stundom frälste någon ung människa med lite rebellisk jävlaranamma. Filosofen Ingemar Nordin turnerade runt på borgerliga studentaftnar med sin bok Etik, teknik och samhälle och Johan Norberg och Christian Gergils lockade med svartsprit på sin hippa stockholmsklubb Tritnaha men också, faktiskt, med argument. Även om det alltid var samma tunna soppa som serverades, vars recept Robert Nozick borde tagit patent på, så fanns det viss logik i galenskapen. Erik Zsiga däremot är bara arg, arg, arg och så ganska ledsen i ögat för att han, som brinnande liberal, ständigt blir ifrågasatt medan kändisarna med sitt ”vänstertjafs” framstår som ädla medborgare. Det där självömkandet känner man igen hos liberala vänner och visst är det något snett att högerfolk som gömmer flyktingar och skänker till välgörande ändamål ständigt får gliringar om att deras uppsåt är bättre sömn om natten medan vänsterfolk blir mediehelgon för några ynka pk-kommentarer.
Men varför inte skriva en bok om den vackra, solidariska liberalismen istället? Efter en lite självkritisk kommentar om rollen som gnällgubbe slutar Erik Zsiga faktiskt i en mer visionär ton som jag tror skulle kunna bli avstamp till ett betydligt angelägnare politiskt inlägg. För som sådant betraktat står sig Popvänstern slätt mot Gunnar Krantz ärligare och betydligt mer underhållande kritik.