”Sveriges största demokratiska mötesplats”. Almedalsveckan har fyllt medierna till brädden i veckan. Arrangemangets slogan är provocerande. I alla fall för oss som menar att det centrala i en demokrati är att makten ligger i händerna på folket vilket, direkt eller indirekt, då styr samhället.

För politikerveckan är framförallt ett elitistiskt mediejippo. I statsvetaren Maria Wendts bok Politik som spektakel: Almedalen, mediemakten och den svenska demokratin påpekar hon inte bara hur lite av politisk betydelse som brukar ske under veckan. De många evenemangen och festandet stärker också de personliga banden mellan journalister och makthavare vilket förstås kan korrumpera de förras granskningar av de senare. Men medias roll är mer problematisk än så…

Att Almedalen ligger på Gotland gör symboliken tydlig. Demokrati handlar ju om deltagande men här frotterar sig eliten isolerad på en somrig och vacker ö medan folket är åskådare, pöbeln som tigande förväntas lyssna på de olika kungörelser som mediesamhällets adel proklamerar mellan rosévinstillställningarna. Eventuella applåder eller buarop från fotfolket på fastlandet hänvisas till kommentarsfälten på nätet vilka saknar politiskt inflytande eftersom de inte artikulerar kollektiva viljor utan bara innehåller maktlösa individers diskussioner med varandra. När medierna sedan serverar vimmelbilder från festerna, Grönköpingsrubriker som den om KG Bergströms stulna hyrcykel eller rankar vilka politiker som är sexigast i Almedalen så blir satir överflödigt.

Även de mer seriösa nyheterna från Almedalen riskerar bli konstlade på grund av den ritualiserade formen med partiernas olika veckodagar. När det var Sverigedemokraternas dag i måndags så valde de, i hopp om att locka fler kvinnliga väljare, att fokusera på rätten till heltid. Men som sajten Mediebruset påpekar så toppade ändå partiets profilfråga såväl Svenska Dagbladet som Dagens Nyheter. Svd hade granskat flyktingmottagandet i landets kommuner och DN:s vinkel var att Miljöpartiet utmanar SD i invandringspolitiken.

Det är nu inte bara journalister och politiker som träffas under veckan. Bland annat är PR-folk och lobbyister från diverse organisationer också där. De flesta har det gemensamt att de minglar på betald arbetstid. Om Almedalen vore en egen stat och arrangemangets deltagare dess invånare så kunde vi talat om en levande demokrati, om det goda samtalet när alla samlas på torget osv, men nu blir tillställningen istället det motsatta. Politikerveckan är årets högtidsfirande av skådespelssamhället där de mediekonsumerande medborgarna är publik åt ett professionaliserat skrå där vissa, på mer eller mindre vaga mandat, företräder några slags folkliga intressen medan andra bara krasst representerar sina egna.

Almedalsveckan har växt liksom det politiska engagemanget generellt bland medborgarna. Samtidigt har partierna tappat över hälften av sina medlemmar under de senaste två decennierna. Tro mig. Det är ingen slump.

Publicerad i Skånska Dagbladet