Kojbygge i ”Stad Solidar”. Foto: Bettan Sundberg

Sydsvenskan älskar Malmö. På Twitter och Facebook, på papper och hemsida. Men de som verkligen gör något för den här staden, något mer än tummen upp för deras We shall overcome-kampanj, verkar tidningen inte alltid känna några varmare känslor för.

En tidning är sina medarbetare och en stad sina invånare. I stort sett. I Malmö pågår just nu en kampanj, Stad Solidar, mot gentrifieringen av Möllevången i allmänhet och mot bostadsrättsplanerna för en ödetomt vid Möllevångsskolan i synnerhet. En civil olydnadsaktion av det stillsamma slaget som under dryga veckan byggt en fiktig stad av kojor. Men de två av Sydsvenskans opinionsbildare som skrivit om kampanjen är inte förtjusta.

Mona Masri blir ”otroligt provocerad av dessa medelklassbarn som vill leka fattiga” . Flytta till gettot istället, dundrar hon som ett högerpopulistiskt eko av Per T Ohlsson. Julia Svensson betraktar mer från sidan och lyfter istället fram några väl valda facebook-citat om att medelklasskidsen borde gå hem och tvätta sina dreads istället för att protestera.

Under mina elva år som boende i Södra Innerstan har jag träffat på en hel del möllanaktivister som både har arbetarbakgrund och själva jobbar i typiska knegaryrken. Jag har visserligen ingen koll på den här kampanjens klassammansättning men jag tror vi kan sluta oss till att få av dem i alla fall är höginkomsttagare. Det är förstås också precis det kampen mot gentrifieringen handlar om. Att de som inte är rika inte ska behöva flytta på sig för kapitalintressena.

Båda Masri och Svensson lyfter fram Möllans utveckling till ett nöjescentrum för hela Skåne, med kaféer och barer, som något positivt. Tja, vem tycker inte det? Men Möllevången är inte södra Sveriges Stureplan. Inkomsterna är låga, socialbidragen många, 40 procent har utländsk bakgrund och fortfarande bor åtta av tio i just hyresrätter. Möllan är inte heller någon ”kuliss för en alternativ livsstil” som Svensson föraktfullt uttrycker det. De med barn har exempelvis ofta inte tid att gå på den där ”Kaffebaren på hörnet” som hon skriver om. Ett latteställe som förresten öppnade flera år efter att kampen mot gentrifieringen började. Nej, de sitter istället på föräldramöten med polisen och socialen på Möllevångsskolan, en skola som i skrivande stund monterar upp övervakningskameror.

Nej, jag påstår inte att Möllan är ett getto, den är väl lite av varje helt enkelt. Självklart är det också hippa kvarter. I vissa kretsar. Men på vilket sätt skulle det förminska äktheten i motståndet mot att bostadskapitalet vill fördriva många av de nuvarande invånarna? Masri tycker ju faktiskt att det är viktigt ”med folk som engagerar sig” och att ”frågan om det krympande antalet hyresrätter lyfts”. Och Svensson erkänner till och med att ”Stad Solidar är en bra grej”.

Så varför denna snålhet Sydsvenskan? Inget fel med nätkampanjen. Jag har själv gjort en tumme upp på facebook-sidan. Men varför inte också visa de som verkligen engagerar sig mot segregationens Malmö lite kärlek?

Publicerad i Skd den 29/10-2010