Nordiska museet ställer just nu ut progg-affischer. I Aftonbladet kunde man igår, med anledning av utställningen antar jag, läsa om hur Carl-Johan de Geer ängslas över mediabilden av honom själv.

Hur han, trots fattig uppväxt med socialbidragstagande mamma, på grund av sitt efternamn förvandlats till någon slags löjeväckande symbol för 70-talsvänstern. Hans politiska engagemang kan av borgerliga opinionsbildare aldrig ses som något annat än ”hyckleri, galenskap eller bristande omdöme”. Tron på det omöjliga i att någon med adlig bakgrund liksom ”på riktigt” kan solidarisera sig med strejkande arbetare, folkresningar i tredje världen etc är i dubbel bemärkelse klassförakt.

Men klassförakt verkar ligga i tiden…

Promoe, en av landets främsta politiska hip-hopartister, har utkommit med ny skiva och låten Svennebanan har av landets samlade nöjesjournalister redan utsetts till årets ”sommarplåga”. En låt om svensk alkoholkultur, men inte bara:  ”kvinnomisshandel solariebrännna/ fixa mat vad fan har vi hemma/ soppatorsk och foppatofflor/ barnen nersjunkna i tv-soffor/ ordning o reda/ lådvin på fredag/ kunskap från wikipedia/”

Jag tror inte, vill inte tro, att Promoe som ställt upp på så många solidaritetsspelningar genom åren egentligen menar vad han rappar. Men klassförakt kan som sagt, i alla fall för mellanskikten, bli ett dubbelverkande gift och den medelklassdominerade vänstern i Sverige har nog aldrig varit så ängslig som idag.

Men fotriktiga proggsandaler eller foppatofflor i någon gräll färg har förstås mycket lite med klasskamp att göra. Inte heller solidariteten, som Carl Johan de Geer skriver så trösterikt om. ”Det är en verklighet som tillhör framtiden. Och en sönderfallande värld kommer att göra solidariteten nödvändig.”