Peter Tillbergs Blir du lönsam, lille vän?
Som barn var jag blyg. En av dom där som inte räckte upp handen även om jag kunde svaret och som med krampaktigt magiskt tänkande – ”fråga inte mig, fråga inte mig” – hoppades vrida lärarens uppmärksamhet åt annat håll när hen letade med blicken för att peka ut någon i klassen.
Förr ansågs blyghet vara en beundransvärd egenskap. Människor med integritet som tänker sig för innan de handlar. Idag är det en diagnos. Ok. Det finns förstås människor så blyga att det är ett verkligt handikapp. Men många som bara för några årtionden ansågs som normala men kanske lite försagda betraktas idag som avvikande.
Litteraturprofessor Christopher Lane intervjuades i UR:s nya serie Helt normalt som hade premiär i Svt i måndags. Hans bok Shyness – How Normal Behavior Became a Sickness blev uppmärksammad när den kom ut för ett par år sen. Lane menar att den stora förändringen kom 1980 när ”social fobi” lades till som standarddiagnos inom amerikansk pyskiatri. Sjukdomen beskrevs som en ”bestående ogrundad fruktan för, och en tvingande önskan att undvika, en situation där individen kan bli utsatt för att skärskådas.” Bland symptomen fanns rädsla för att framträda inför publik och att äta ensam på restaurang. I min värld två fullt normala saker att känna obehag inför. Lane menar också att diagnosen är så bred att halva befolkningen idag kan känna igen sig.
I en artikel i Svenska Dagbladet exemplifierar Lane utvecklingen med sin egen mamma som var mycket blyg som barn. När hon som sexåring träffade främmande människor brukade hon låtsas att hon var en häst. För att slippa se dem i ögonen galopperade hon runt för sig själv. I dag skulle hennes beteende antagligen diagnostiseras som en psykologisk störning menar Lane. Men på den tiden beskrevs hon som ett fantasifullt charmtroll. Även om attitydförändringen ännu inte är lika stor i Sverige som i USA så tror jag att min blyghet i unga år idag hade beskrivits som problematisk. Kanske hade jag inte medicinerats och satts i terapi men nog hade jag ansetts asocial.
Att omdefiniera blyghet som asocialt beteende är inte bara i läkemedelsindustrins intresse. Det är också en anpassning till den lilleputtidé av individens frihet som det kapitalistiska samhället förutsätter. Verklig frihet är avhängig styrkan av de jämlika kollektiv individen frivilligt ingår i, inte hur högt hon talar för att tysta andra.
Det har blivit bättre med åren men lite hämmad är jag fortfarande. Jag håller exempelvis aldrig tal och tackar alltid nej till paneldebatter. Jag sitter hellre här bakom tangentbordet och luktar på blommorna. Men vi är i hög grad våra erfarenheter och jag tror att min blyghet också öppnade mina ögon som barn och starkt bidragit till de antiauktoritära ideal jag uppfattar som sanna och rätta. Och dom är sannerligen inte så timida som någon allmän antipati för diktatorer. Nej, jag förfäktar radikaldemokratiska idéer om ett samhälle helt utan ledare och tar på ideologiska grunder också avstånd från det vardagliga rövslickandet av kungligheter, chefer, politruker, idoler, föreningslivets småpåvar…
Fast nu är jag vuxen och förälder. Även om jag kanske inte är lika rädd längre så är jag av omständigheterna tvungen att vara lite pragmatisk vad exempelvis gäller barnidoler. Fattar ju också att lärarkåren moderniserats och på många sätt förtjänar att de idag blivit sinnebilden för arbetets hjältar i en sjunkande välfärdsstat. Men de tolv åren i grund- och gymnasieskola har ändå ristat den djupaste motbilden: Samhällsfostraren som blickar ut över det påtvingade kollektiv som trots allt en skolklass är: ”Tala högt så alla hör!” Nej, frihetens röst har ett helt annat tilltal.
Fick alltid höra på alla ”kvartsamtal” i skolan, från klass ett till gymnasiet, att jag var alldeles för tyst. Prata prata prata. Högre högre högre. Är också en person som pratar högst med pennan, eller tangentbordet. Har växt upp till en person med ”social kompetens”. Kan föra mig bland folk, vara trevlig och rolig, kanske till och med babblig ibland. Och tycker om det för det mesta. Om jag trivs i sällskapet. Kan hålla tal utan ångest. Men kan också njuta av att lyssna på andra. Sitta och vara med i samtalet utan att behöva säga så mycket själv. Arbetar som lärare och pratar ständigt i jobbet. Men har ALDRIG, för det har jag lovat mig, sagt till någon elev att han eller hon måste prata mer. Det är på tok för mycket tomt prat i världen. Jag beundrar de som pratar med kvalitet istf kvantitet. Och de som vågar vara tysta. När man är tyst hör man ju sina tankar, det kan vara farligt och otäckt för många. Får ofta höra att jag pratar för lite även nu. Att jag kan ”verka tyst och därmed ”ointresserad” av andra”. Själv tycker jag att jag visar intresse genom att lyssna på andra. Och väntar gärna tills jag fått en inbjudan till samtal, även om jag absolut kan inleda samtal också. Men för att vara intressant och visa intresse för andra idag så ska man ständigt babbla. Så samhället har givit mig ett handikapp där kan man säga. Och de gånger jag går emot det och babblar friskt för att jag vill verka intresserad och intressant, ja då är jag inte riktigt mig själv. Vilket ju är ett större handikapp, eller?
/baralitetankar
Jag är nog idag en ”babblare” vilket får folk att höja på ögonbrynen över att jag inte vill hålla tal eller delta i offentliga debatter. Men det handlar förstås en del om just de där fostrande maningarna i skolan om att prata mer och högre. Babblar gärna spontant men vill inte tvingas stå i något rampljus och så att säga prestera.