Medierna och bloggosfären översvämmas nu av olika listor med minst tio-i-topp av 2010 års album, filmer, böcker etc. Även om jag väl räknas till kategorin ”kulturarbetare” klarar jag inte ens av att lista en enda tre-i-topplista i någon kategori. Har helt enkelt inte tillräcklig överblick för att kunna bedöma det. Men några personliga highlights kan jag bjuda på. Så här kommer årets…

… musikupplevelse: Säkerts album Facit. Slölyssnar man på Annika Norlins senaste platta så kanske det bestående intrycket är skicklig svensk trallpop. Eleganta melodier visserligen, men det är de finurliga och allvarsamma texterna som gör albumet. Fenomenala dialektala vardagsberättelser som tål att lyssnas på om och om igen. Och tur är det. Norlin har i intervjuer berättat att Facit kanske blir hennes sista album och den svenska kritikerkåren har väl ännu inte hämtat sig. Magasinet Filter skrev sju sidor om hur det kommer sig att en av våra just nu mest rosade artister hoppat av karriären och börjat plugga till psykolog i Umeå istället.

… läsupplevelse: Den osynliga kommitténs Det stundande upproret. Franskt vänsterrevolutionärt manifest skrivet av ett anonymt författarkollektiv och utgivet i år på svenska av Pluribus förlag. I upproret mot det kapitalistiska samhället skapas gemenskaper att ta fasta på lyder grundtesen. Kravallromantik säger vissa men också, i alla för mig, en ny melodi som talar till oss många vänstersvennar vars vardag oftare korsar konsumtionstemplen än aktivistmiljöerna. Vi som kanske betalar våra fackliga kontingenter och emellanåt marscherar under någon banderoll men annars desillusionerat tiger still. ”Känslan av att man lever en lögn är en sanning. Det handlar om att inte släppa taget, att istället starta därifrån”. Vackert uttryckta och inspirerande tankar, fast terrorstämplade av franska staten.

… humorupplevelse: Svt:s I Anneli. Sissela Benns serie som tyvärr floppade publikmässigt. Umeåklungans Ingen bor i skogen och Grotescogängets andra säsong i all ära men Malmös sitcom om cafébiträdet som är olyckligt kär och känner sig allmänt misslyckad blev årets skrattfest. Liksom Benns tidigare karaktär Filippa Bark är Anneli en komplex och komplexfylld karaktär som jag, ständigt beredd med skämskudden, mer skrattar med än åt. Varm humor i en kall tid. Benn och gänget kring serien vill gärna göra en till säsong men på grund av de dåliga tittarsiffrorna ser det mörkt ut. Men om du tycker som jag så finns förstås en Facebookgrupp: ”Kräv en ny säsong av I Anneli!”.

… teaterupplevelse: Teatr Weimars Heterofil – en heterosexuell cabaret. Är först mycket tveksam. Kanske var det på grund av att de tre översminkade kabaretartisterna kändes väldigt teatrala i en tv-uppsättning. Eller så var det för att jag ganska nyligen hade sett en enaktare av manusförfattaren och regissören Christina Ouzounidis som inte föll mig på läppen. Eller så var det inledningens lite väl lättköpta poänger i att radda upp en rad kändisar och häpna över att de allesammans är ”heterofiler”. Hur som helst kompliceras texten och innan ridån fallit har jag kapitulerat. Enligt ensemblen själva handlar Ouzounidis pjäser om ”språket som ett medel för att befästa och formulera självbilder”. Det kretsar mycket kring det underförstått normala i våra sätt att beskriva världen. När de tre kvinnorna en bit in i föreställningen spottar på de toleranta heterofilernas inkluderande av det ”avvikande” så kryper det i mig. Fan, året var 2010 och det går visst fortfarande att göra kultur som provocerar.