Visst hade vi sett nakna pinuppor i skrynkliga exemplar av tidningen Se på sommarstugornas utedass. Och nog hade vi fått veta ett och annat genom generade lärares tal om blommor och bin. Men det här var något helt annat. Det var in och ut i alla hål och därtill en sankt bernhardshund!
Ja, vi som var barn under den sexuella frigörelsens 70-tal var faktiskt förskonade från det mesta av sex och snusk. När klasskompisen hade hittat föräldrarnas hemliga gömma av super 8-filmer kom så alla synderna på en och samma gång.
Nu i maj kommer fyrtioårsjubileumet av vänstervågen 1968 säkerligen att uppmärksammas i medierna. I dagens högerkantrade offentliga debatt kommer nog endast ett fåtal att fira. Men i den förmodade svadan av kritik om vänstervågens blindhet för totalitära kommunistregimer och sekterism med mera så antar jag att åtminstone ett av 68-generationens arvegods kommer att applåderas – den sexuella revolutionen.
Fast jag är inte helt säker. Samhällsvetaren Charlotte Levay förekom häromdagen hyllningstalen till fri abort, preventivmedel och sexliberalism – alla frukter av 68-revolten. På Expressens debattsida skrev hon ett konservativt inlägg om sexualrevoltens baksida med bland annat könssjukdomar och höga aborttal. Debatten om 68-revolten har alltså smygstartat och har sedan dess också spritt sig till andra tidningar och i bloggosfären.
De konservativa har några ess i ärmen. Var och en av oss kan förstås känna av samhällets sexualisering och att den promiskuösa samtiden är på väg mot avgrunden är en bild som ständigt underblåses av medierubriker om pedofilibrott, internetporrens förgrovning och hur objektifieringen skadar våra ungdomar. Och vem vill försvara sånt?
Men det är inte helt enkelt att härleda vår tids problem till den sexuella revolutionen 1968. Då slogs man mot ett sexualfientligt och moralistiskt samhälle där kvinnan skulle hålla på sig innan äktenskap, abort var förbjudet och homosexualitet skulle fortsätta att betraktas som en sjukdom av Socialstyrelsen i ytterligare ett decennium.
Fri abort är idag för de flesta en självklar rättighet men givetvis är det inte alltid problemfritt för de kvinnor som fattar beslutet. När konservativa kopplar antalet aborter till en liberaliserad sexualpolitik försöker de undergräva denna rättighet på felaktiga grunder. I dom delar av världen där abort är förbjudet och sexualmoralen gammalmodig är antalet aborter mångdubbelt fler än i Sverige. Lägg därtill den ökade risken för livslånga skador och dödsfall som illegala aborter för med sig. På samma sätt skyddar förstås det liberala samhällets sexualupplysning mot könssjukdomar även om unga människor som bekant inte alltid följer vuxenvärldens goda råd och kondomtrenderna går upp och ned.
Mer generellt har sexualitet blivit mindre tabubelagt sedan 1968. Att konservativa krafter försöker se detta som något dåligt, att vi alla ”reducerats till utbytbara sexleksaker” som Levays rubrik i Expressen löd, är kanske inte så förvånande. Men vad är alternativet? Att kvinnan återgår till att bli mannens äktenskapliga leksak och att homosexuella bara så att säga får leka med sig själva och det i smyg?
De konservativa använder sig av känslomässiga argument som många skulle tycka vore vettiga, som skrämselpropaganda om ökande aborttal och könssjukdomar, om de vore sanna. Men deras ess i ärmen är som sagt falska. Deras egentliga ärende är att återställa samhällsordningen där den enda accepterade sexualiteten är den heterosexuella inom äktenskapet. Helst i syfte att alstra barn förstås.
Lejonparten av arvet från 1968 års sexuella revolution är av godo. Därmed inte sagt att vi lever i ett jämlikt samhälle. Bara att den sexism och homofobi som existerar 2008 knappast är baksidan av de framsteg vi gjort de senaste fyrtio åren. Och även om kabel-tv:n och nätet skapat en helt annan tillgänglighet än under pinupptidningarnas tid så måste mycket av den sortens upplevda omoral få bedömas av den enskilda betraktarens ögon.
Läs mer:
Tack för preventivmedel, aborträtt och moralfri sex
Med dagens feminister finns ingen sexuell revolution i sikte
Blev pornografin så bra som Silbersky ville?