Jag har aldrig varit fattig och aldrig egentligen riktigt oroat mig för att bli det heller. När jag, min fru och vår förstfödde endast hade ett sovrum i en delad lägenhet och kritade matkuponger i kollektivhusets samlingslokal hade vi visserligen inga pengar men fattiga var vi aldrig. Den i relativa termer måhända materiella nödtorften var trots allt till stor del självvald.
En blogg värd namnet ska väl avsluta året med någon form av lista. Liksom ifjol avstår jag från att försöka rangordna årets ”bästa” skivor, filmer, böcker etc och nöjer mig med några nedslag i mina egna upplevelser av olika kulturyttringar under 2011. Så gott nytt år och god fortsättning! Här kommer årets…
Bättre förr?
Jan Björklund meddelade igår på en presskonferens att skolk ska skrivas in i betygen från och mer årskurs sex. Förutom att det inte finns något som pekar på att det hjälper skolkarna, vilket remissinstanserna också påpekat, så är det i ett större perspektiv ett tecken på vilket slags samhällsklimat vi nu har. Var det verkligen hit vi skulle?
Debatten om den politiskt allt ensidigare dagspressen har tagit rejäl fart efter valet. I Presstödsnämndens nyligen framlagda rapport om dagstidningarnas ekonomi framkommer att också ägarkoncentrationen fortsätter att öka.
Idag har två ägare tillsammans närmare hälften av landets tidningar med branschandelar om 23,7 procent vardera. De två är Bonnier, som äger bland annat DN, Expressen och Sydsvenskan, samt Stampen med flaggskeppet Göteborgs-Posten. Robert Sundberg, ledarskribent på Dala-Demokraten, gav i veckan förslag på hur likriktningen kan mildras.
På den mediekritiska sajten Second Opinion pekade han dels på några gamla, i debatten ofta framförda åtgärdsförslag – att förstärka public service och öka det statliga presstödet samt att lagstifta mot ägarkoncentrationen. Det senare exemplifierat med Norge där en ägare maximalt får inneha en tredjedel av pressen. Sedan framförde Sundberg också en nyare idé om ”intern mångfald”.
Flera av de stora koncernerna äger nämligen numera också socialdemokratiska tidningar samtidigt som deras borgerliga tidningar har monopol i sina spridningsområden. Sundberg uppmanar ägarna att låta ledartiklar från sina s-tidningar publiceras också i deras borgerliga. I första hand där det inte finns motröster på tidningsmarknaden antar jag.
Ett enkelt sätt för bättre balans kan tyckas. Men jag ser ett par problem med detta förslag.
Återpubliceringar inom samma koncern, att socialdemokratiska ledarartiklar också trycks i högertidningarna, är visserligen en billig åtgärd men betyder inte ökad mångfald i antal skribenter. Då är egna politiska skribenter med motsatta åsikter, som centerpartistiska Skånska Dagbladets satsningar på s-ledare, att föredra. Men en dagstidning kan ju inte ha hur många sidor opinionsmaterial som helst och om andra vinjetter, som krönikor och debatt, får minskat utrymme så har i slutändan kanske inte den åsiktsmässiga pluralismen ändå vunnit något.
Socialdemokraterna utgör inte det enda partialternativet som motvikt till borgerlig dominans. Dessutom är de flesta dagstidningsläsare nog hyfsat samhällsintresserade men ytterst få är medlemmar i ett parti. Vill man öka läsandet av ledarsidorna så är det knappast inom partipolitiken som bredden ska sökas. Valåren undantagna så finns det en betydligt hetare glöd hos delar av folk- och de sociala rörelserna.
Så i vad och var finns det politiskt engagemang?
Det tror jag är den första fråga en publicist, seriöst intresserad av att bryta likriktningen, ska ställa sig. Istället för att fortsätta i gamla spår, i miljöer där skillnaden mellan partipolitiker och ledarskribenter ofta bara handlar om kavajbyten. Och där de politiska skillnaderna, dynamiken, inte alltid står att finna mellan de borgerliga partierna och ett oppositionsparti med stöd av mindre än en tredjedel av väljarkåren.
”Att vara svensk är att bejaka världens rikedom” skrev Aftonbladets krönikör Anders Westgårdh i tisdags i en uppräkning över allt fint som ett blågult medborgarskap innebär. Udden var riktad mot Sverigedemokraterna och tusentals andra goda medborgare har på olika nätforum i veckan beskrivit hur de nu skäms över sin nationalitet.
På måndag kommer landets samtliga nyhetsmedier att rapportera och analysera varenda decimal i röstresultatet. Men är det inte nu, när hela valcirkusen blåser över, också dags för att rikta strålkastarljuset inåt – mot mediernas valrörelse?
Det är märkligt vad snabbt vissa politiska betydelseförskjutningar kan genomföras. Ta det här med ”arbetarpartiet”. I ett sekel läste vi in ”socialdemokraterna” i det ordet. Ett tag prenumererade s till och med på ordet ”Rörelsen”, precis som om Sverige vore en enpartistat. Men allt det där är historia nu.
Schyman och Fi eldar pengar i Almedalen (foto: Johan Lange)
”Revolutionen kommer inte att sändas på tv” lyder ett mediekritiskt talesätt. Om man vill förändra samhället, inte nödvändigtvis genomföra en revolution men i alla fall kommunicera några politiska idéer, men inte har resurser – vilka mediestrategier funkar då bäst?
"Högerns ekokammare" (Klicka för större bild)
”Med en resursmässig övervikt åt höger flyttas det som utgör mittfåran av språkbruk, uppgifter, vinklar etcetera åt höger.” Johan Ulvenlöv och Marika Lindgren-Åsbrink från det socialdemokratiska bloggnätverket Netroots skrev häromveckan om det svenska medielandskapet inför riksdagsvalet.
Efter att Svt:s Uppdrag granskning i våras uppmärksammade omständigheterna kring våldtäkten av en 14-åring i Bjästa har det förts en livlig diskussion kring nätmobbning. Förhoppningsvis har diskussionen nu gjort vuxenvärlden uppmärksam på det omfattande problemet. För exempelvis anser Skolinspektionen att nio av tio skolor fortfarande är för dåliga på att arbeta mot kränkningar på nätet.