Midsommardans av Anders Zorn 

SVT:s säsongspremiär av kulturmagasinet Kobra igår kväll ägnade sig åt undersöka den nya bilden av Sverige som sprids över världen på grund av det svenska deckarundret. Henning Mankells och Stieg Larssons bilder av ett konfliktfyllt land har ersatt den förut hårt exporterade folkhemsidyllen.

Ett stålbad som kanske behövs för att även vi medborgare av detta avlånga land ska försona oss med tanken på att det hänt en del sedan Hylands och Erlanders tid.

Marciej Zaremba skrev i DN, också igår, om sitt möte med Sverigedemokraternas ordförande Jimmie Åkesson. Om sina försök att utröna om nationalistledaren anser Zaremba vara svensk eller ej. ”Jag vet inte, det är första gången jag träffar dig”, svarade Jimmie Åkesson och trodde sig säkert därför kunna undvika frågan på ett smart sätt. Givetvis ställer Zaremba följdfrågor varpå Åkesson nästlar in sig i resonemang om seder och bruk och om icke-svenska företeelser som hucklen och att vägra skaka hand.

I integrationsdebatten, vilken främst förs av de som betraktar sig själva som etniskt svenska, pågår sedan länge ett skyttegravskrig mellan två hårdnackade läger. De liberala förespråkarna av mångkultur vs. nationalistiska folkhemsnostalgiker. Bägge har sina blinda fläckar. Multikulturalisternas bejakande av minoritetsrättigheter är inte trovärdig så länge de inte tar problemen med hedersvåld och patriarkala förtryck på allvar. Folkhemsnationalisterna blir med rätta beslagna för främlingsfobiker så länge de inte ser samhällets strukturella rasism som grund till segregationen istället för den inbillade oviljan till integration hos de invandrade.

Det går faktiskt också att erkänna existensen av en svensk kultur – ”våra seder och bruk” som nationalisternas klyscha lyder – och samtidigt inse att stängda gränser är en rasistisk återvändsgränd. Vidare går det alldeles utmärkt att hålla på inhemska traditioner utan att göra avkall på det mångkulturella idealet och hänfalla åt unken patriotism. Man kan exempelvis fira midsommar men avstå från det nya påfundet att i tid och otid vifta med överhetens blågula fana. Man kan också vara medlem i Svenska kyrkan av just kulturhistoriska skäl, för att kyrkorummet fortfarande ska stå öppet att nyttjas av de medborgare som så önskar, utan att för den skull vilja tvinga muslimska barn att fira skolavslutningar där.

Kanske ligger Henning Mankells och Stieg Larssons popularitet i att de faktiskt lyckas hålla två tankar i huvudet samtidigt. Att de både värnar välfärdssamhället och skildrar ett folkhem som förändrats.