Jag är mager. Som barn och tonåring  avskydde jag att visa mig utan kläder på exempelvis den obligatoriska simundervisningen i skolan. Som ung vuxen insåg jag plötsligt att den finlemmade kroppen smälte alldeles förträffligt in i de miljöer jag rörde mig i. Gärna tillsammans med en svart kavaj och svårmodig uppsyn. Idag är jag en medelålders man och trots att jag kan vara fåfäng emellanåt så tänker jag mycket sällan på min kropps utseende.

Men oavsett ålder har min relation till den egna kroppen nog alltid varit rätt okomplicerad i jämförelse med vilken slumpvis tjej eller kvinna som helst. Det här vill Veckorevyn nu ändra på. I senaste numret har redaktionen klätt av sig för att visa att ”vanliga tjejer” är vackra. Helt avklädda är de emellertid inte. Trosorna har de behållit på och bröstvårtorna döljs. Tilltaget ingår i deras projekt ”Size Hero”, döpt efter modellvärldens begrepp ”size zero” som på svenska är storlek 32 och som fotomodeller förväntas komma i. Det kan verka som en oskyldig och välmenande kampanj men kritik saknas inte.

Flera opinionsbildare menar liksom Daniel Nordström på Västerbottens Folkblad att vi inte behöver se redaktionsmedarbetarna ”avklädda som objekt för att begripa att det är sunkigt att framställa kvinnor som objekt.” Ibland när jag hör folk diskutera objektifiering i en feministisk kontext så låter det i mina öron som om problemets hela lösning ligger i avskaffandet av densamma. Men hur ser en sexualitet ut där mina begärs mål i någon mening inte görs till objekt? Det fattar jag inte.

Däremot förstår jag att kvinnor ofta inskränks till att b a r a vara kropp och att Veckorevyns avklädda redaktion, trots sitt goda uppsåt, inte adresserar det problemet. Att driva opinionsbildning genom att visa upp ”vanliga” kroppar är ju också en form av kroppsfixering. Jag tror redaktionens tilltag hänger intimt samman med att vi lever i en individcentrerad tid. Det ställs inte bara allt högre krav på oss som konsumenter utan också som säljare, den här ständiga exponeringen och profileringen av oss själva. Det handlar inte bara om våra eventuella yrkesfärdigheter utan marknadstänkandet tränger in i alla mellanmänskliga relationer. Men att stolt fläka ut sin, enligt fascistiska kroppsideal, lite för stora rumpa eller för hängiga bröst stärker ju inte att kvinnor på samma sätt som män bara kan v a r a kropp och låta dess utseende bli en bisak.

Samtidigt är det senaste numret en del av en längre kampanj från tidningen. Veckorevyn har exempelvis startat upp en modellagentur för personer med alla typer av utseenden och sedan tidigare är både bantningstips och utlottningar av skönhetsoperationer avskaffade. Det har också strömmat in tacksamma läsarmail till Veckorevyns redaktion så uppenbarligen finns det många som blir stärkta av kampanjen.

Liksom våra kroppar är världen inte perfekt och att sprida ett varierat utbud av ideal kanske ändå har sin poäng i en kroppsfixerad samhällskultur.