Det finns en människotyp som skrämmer mig och som finns överallt i samhället. På arbetsplatserna, i hemmet, i fängelserna såväl som i de fina salongerna. De kan vara vårdbiträden eller industriarbetare likaväl som företagsledare eller statsråd.

Men även de fantasilösa har varit barn…

Jag vet inte riktigt i vilken ålder fenomenet uppträder. Kanske vid tre-fyra år. Den ålder de flesta av min dotters dagiskompisar är i. Plötsligt börjar de små liven att mäta och värdera alla presenter och godsaker de tillsträcks. Har inte syrran fått en finare julklapp? Är inte de andras glassportion en aningen större än min? osv. Utan att kunna förklara det i ord så är det rättvisa i millimeter och ören som från och med nu gäller. Och om de påpekar att de själva tilldelats en alldeles för stor glassportion blir vi vuxna rörda över den patos de små uppvisar.

De fantasilösa stannar vid en beundrande men oreflekterad suck. De har fått för sig att den rättvisekänsla som våra barn uppvisar är något som endast hör till de första av våra levnadsår. Likt medeltida uppfattningar om barn, så verkar de tro att barn är något helt väsensskilt från den vuxna Homo sapiens sapiens. Människan är till naturen egoistisk, säger de fantasilösa. Trots att de förmodligen själva flera gånger bevittnat eller i sin barndom upplevt motsatsen. Exempel som när bästisen solidariskt plockade fram linjalen när kolaremmen skulle delas.

Jag tror inte att vi är födda till vare sig egoister eller självuppoffrande martyrer. Vi är vita papper i vilka våra föräldrar, skolan, ja hela det samhälle vi växer upp i sätter på pränt de normer vi kommer att leva efter som vuxna.

De fantasilösa läser uppbyggliga alster som Bamse och Pippi när barnen är små, men visar en helt annan moral när barnen några år senare börjar ställa frågor om den värld de är satta till. ”Visst är det synd om de fattiga och det är fint att dela med sig. Men du förstår om vi skulle dela kakan i helt lika stora delar så skulle ingen vilja baka den”, förklarar de.

Jag undrar hur de fantasilösa har blivit just sådana som de är. Bortskämda? Kanske är de sen barnsben vana att alltid få de finaste presenterna och de största portionerna av glassen. Nja, i vissa fall kanske det är så. För de flesta handlar det nog om skygglappar. De lyssnar hellre på makten än den moraliska röst de kanske ägde som barn. Det är lättast för samvetet. Och om rädsla. Om alla de där uppe med sina fina titlar säger att vi måste ha det så här, så är det väl så.

På krogen, inför de  äldre familjemedlemmarna, och bland arbetspolarna, rabblar de maktens klyschor. Moraliska uttalanden som de undanhåller de mindre barnen och som, visserligen taskigt förtäckta, går tvärs emot Karl-Bertil Jonsson, Bröderna Lejonhjärta och andra i hemmet hyllade sagohjältar. ”Det måste löna sig att arbeta”( åld. ”Den som inte jobbar ska heller inte äta”). ”Löneklyftorna är viktiga incitament i samhällsbygget”( åld. ”Det är skillnad på folk och folk”) osv.

Ett samhällsbygge för vem? Viktiga incitament i jämförelse med vad i historien? Framtidsvisionerna då? Frågor de fantasilösa förmodligen aldrig ställt sig.

Ytterst handlar det om att vi lever i ett samhälle som inte myndigförklarat sina medborgare. Som inte ens erbjuder oss så kallat vanligt folk makten över de mest vardagsnära tingen, som brödkakan på våra bord. Det som gör mig mest ledsen är de många bland oss som inte ens har fantasi nog att höja sin röst i barnets indignerade tonläge och kräva den verkliga rättvisan: ”Vi vill inte att kakan delas i lika delar – Vi vill ha  hela jävla bageriet!”