In en tid när högerextremismen utmanar demokratin är det viktigt att stå upp för det fria ordet men också att se nyanserna i det bruna träsket och dra gränser där gränser behövs.

I söndags avslutades världens största bokmässa, den i Frankfurt. ”Här kliver extremhögern in i kulturens finrum” löd rubriken till den Berlinbaserade frilansjournalisten Arvid Jurjaks rapport från evenemanget i Sydvenskan i tisdags.

Visserligen har högerextrema tidningar och förlag funnits representerade på den tyska bokmässan i många år men det är enligt Jurjaks först senaste året som deras närvaro givit avtryck i offentligheten. Förra hösten stormade medarbetare från Antaois förlag ett panelsamtal där bland annat Maria Källsson, dåvarande vd för Bokmässan i Göteborg, deltog. I år fick delar av ett våningsplan stängas av när ledaren för den mest radikala falangen i AFD, Alternative für Deutschland, skulle presentera sin bok Aldrig två gånger i samma flod som Manuscriptum förlag ger ut. En av polis och mässans vakter hårt bevakad bokrelease där förlagets egna anlitade säkerhetsfirma till en början försökte diktera villkoren genom att inte tillåta någon annan bild- eller ljudupptagning än från det egna kamerateamet.

Inför Bokmässan i Göteborg ifjol tillhörde jag en av dom som uppmanade till bojkott på grund av att mässledningen bjudit in den högerextrema svenska tidningen Nya Tider. Det handlade dock inte om det fria ordet i första hand utan om att Bokmässan är ett kommersiellt jippo och utställarna liksom besökarna har rätt att som kunder ställa krav på trygghet. Min egen tidning, kultur- och samhällsmagasinet Opulens, hade bokat en för en liten medieaktör dyr hörnmonter och att vi skulle pynta för ett evenemang där våra medarbetare känner sig hotade kändes orimligt. En konsumentbojkott helt enkelt.

Bojkotten lyckades som bekant och Nya Tider var i år inte välkomna (även om de under en dag släpptes in som gäster i vänstertidskriften Folket i Bild/Kulturfronts monter). I år fanns under mässhelgen för första gången på flera år heller inga alternativa evenemang, vilka ifjol uppgick till hela tre i antalet, och ordningen är nu i viss mån återställd. Jag tror det är bra. Kommersialismen till trots är mässan med sin bredd unik i Sverige och det fanns en risk för en utveckling med allt för många olika evenemang där företrädesvis mest likasinnade möts. Ett billigare alternativ för fattiga utställare, liknande cirkustältet som restes ifjol på gångavstånd från mässan, skulle dock vara önskvärt.

Diskussionerna om mässorna sätter fingret på den frågeställning samtiden nu brottats med i många år. Hur kan demokratin försvara sig mot dess fiender utan att själv begå våld mot sina principer? Det finns inget enkelt svar.

Det är viktigt att komma ihåg att extremhögerns maktkritik är tunnare än vatten. Deras sparkar uppåt må vara förklädda i en radikaldemokratisk dräkt med storvulna ord om att politikerna inte lyssnar på folket. Men dessa hörs bara så länge beslutsfattarna inte följer deras högerextrema agenda. Om exempelvis Sverigedemokraterna skulle komma till makten skulle det garanterat bli ett annat ljud i skällan.

Men det betyder inte att alla ulvar i fårakläder är farliga. Nästan varje situation är unik och kräver att vi så gott det går försöker skapa en specifik bild över den. Hur ser hotet ut? Vad står den aktuella högerextrema organisationen för och vad har de för svans? Vilka är de andra aktörerna och hur kommer de reagera?

Det finns nämligen nyanser i det bruna träsket och demokratin mår bra av arenor med högt i tak. Helt trygga rum är alltså inte önskvärt och dessutom – ropar vi att vargen kommer allt för ofta så kommer till slut ingen lyssna när det verkligen behövs.