Vi är den enda infödda svenska familjen bland de barnrika hyreshusen på vår gård. En och annan politiskt korrekt svenne i den bleknosiga radhusidyllen tror säkert att detta förpliktigar på något sätt. Så fel. För säg exempelvis att grannungarna punkterar min cykel. Eller säg förresten min grabbs cykel så har vi ett alldeles autentiskt exempel från förra veckan. Inte lägger jag då min panna i djupa förstående veck och yttrar några väna fraser om att man måste ju förstå att de (läs: inte som vi) nog inte har det så lätt, kanske de flytt från något krig, kanske de svenska myndigheterna jävlas med dem… Nej, får jag tag i snorungen så går jag förstås hem till hans eller hennes föräldrar och berättar vad som hänt.
I det lilla livet, i vardagen bland grannar, är det nämligen ofta så man löser problem. På en bokstavligt familjär nivå. Men samtidigt som vi i det lilla tycks bli allt räddare för varandra – och allt mer sällan vågar ryta till när vi tycker att någon i kvarteret, i skolan eller på stan beter sig illa – samtidigt tycks det sprida sig en infantil, reaktionär politisk uppfattning att det enda vi behöver är att ”upprätta familjen”. En patentlösning som börjat dyka upp i de mest oväntade sammanhang.
SVT:s samhällsprogram Debatt i tisdags sändes från Rosengård i Malmö. Språksvårigheter, kriminalitet och arbetslöshet var några av de mestadels dystra ämnen som avhandlades. En längre stund ägnades också åt trångboddheten. En flicka berättade att det bor elva personer hemma i hennes trea och att det inte är ovanligt i stadsdelen.
Boxningstränaren och Rosengårdsprofilen Dallas Diabaté ville dock gjuta mod i sina grannar. ”Vi kan inte bara kräva och kräva av samhället, vi måste själva ta tag i problemen” eller något liknande sa han. Han brukar säga sådana enkla sanningar och media älskar honom för det. Jag tvivlar inte på att Dallas är en fantastisk ungdomsledare men ibland önskar jag faktiskt att han skulle begränsa sina offentliga framträdanden till Malmöhus julmarknader. Där har han de senaste åren tagit emot barns önskelistor i lösskägg och luva.
Nu var tyvärr inte Dallas ensam att leverera hederliga gamla idéer där i TV-rutan. Halva tomtefamiljen var samlad. En nisse ville på fullt allvar komma tillrätta med kriminaliteten genom att utvisa inte bara dem utan även brottslingarnas familjer. En syn på arvsynd som idag är rätt ovanlig. Kan endast komma på en rättsstat som håller på den fina traditionen: Mönsterdemokratin Nordkorea.
En tredje person, en kvinna, menade att vi måste ”stärka fädernas roll i familjen”. Håhåjaja. Alla barn som lyder far får eget rum och mer bostadsbidrag i julklapp.
I dagarna har Anette Kullenbergs sociologiska klassiker Överklassen i Sverige släppts i ny utgåva. En intervjubok där godsägare och grevinnor, hertigar och bara vanliga svinrika berättar om sin syn på sig själva och sin klass. Många av de närmare fyra hundra sidorna ägnas åt familjen och vikten av en sträng men rättvis uppfostran. Nästan lika viktigt som ett kultiverat bordsskick om man ska tro intervjuoffren.
När boken 1974 kom ut första gången var Sverige ett land med framtidsoptimism och förändringens vindar svepte även genom de dammigaste slottskorridorer. Överklassen i Sverige blir därför år 2004 på sina ställen en märklig läsupplevelse. Den egna livsstilen, den starka familjen och traditionerna, försvaras men utgjorde knappast rättesnöre för ett helt samhällsbygge. Boken kryllar istället av ursäktande fraser om att det visst är bra med skattefinansierad sjukvård och att ja, statarsamhället var allt hemskt. Ett par av dem talar till och med om att ”arbetarnas övertagande av produktionsmedlen” självklart är ett framtida samhällsmål men att vi måste skynda försiktigt.
Baroner och slottsfruar har förstås sällan något att direkt vinna på progressiva samhällsreformer. I Rosengård finns det däremot många som borde ha anledning att resa sig mot det rasistiska klassamhälle vi alltjämt lever i. För visst handlar det, som till slut en ung rosengårdare tvingades inflika för att höja nivån på gamlingarnas debatt, i första hand om strukturella problem, om välfärdssamhällets nedmontering. Arbetslöshet, trångboddhet och kriminalitet bottnar inte i slappa familjemönster. Politiska krav och organiserad kamp är i ordets rätta bemärkelse att ta tag i problemen.