Alla vet att vänsterns avståndstagande från våldet är bullshit. Alla vet att högerns lansering av ”det nya arbetarpartiet” är bullshit.

Men vi låter dem hållas. Det blir liksom skojigare så.

En gång i tiden fungerade journalisterna som lydiga budbärare. När ministern, kapitalisten, whatever med makt ville få ut ett budskap så lät man bandet rulla oredigerat. Idag är det på många vis värre. Idag fungerar medierna som megafoner. Man trycker inte bara ned on-knappen utan skruvar också upp volymen.

När högern talar om ökad trygghet och generell välfärd så vet vi att de kommer att agera precis tvärtom. Höja a-kasseavgifterna, försvåra för deltidsarbetande, urholka försäkringssystemen och så vidare. Men massmediadramaturgin kräver nyheter i betydelsen nya ämnen och vinklar. Så istället för att ifrågasätta så förstärker medierna lanseringen av den folkhemsbyggande högern, ”det nya arbetarpartiet”.

På samma sätt fungerar det när den etablerade vänstern vid senaste kravallen säger sig ta avstånd från allt våld. Vi vet att det är ett till intet förpliktigande avståndstagande. Att en reducering av kravallvåldet kräver betydligt mer komplexa processer och mer, inte mindre, dialog med bägge kombattanterna – polisen och de maskerade. Och vi vet att bara mycket speciella, extremt religiösa människor, i vanliga fall tar avstånd från våld så där kategoriskt.

Men eftersom massmediadramaturgin kräver konflikt så kommer kamrater som tar avstånd från det faktiskt inträffade att ställas mot kamrater som tar ställning mot våld i största allmänhet. Den senares emfas framställs som mer trovärdig.

Fast egentligen vet vi ju. Att det är en show lika meningslös som en tjurfäktning där ena parten är dömd på förhand, framtvingad och förnedrande hjärndöd för alla inblandade. Men vi låter dem hållas. Det blir liksom skojigare så.