Beskyllningarna mot tidskriften Mana för rasism och en antidemokratisk syn är ogrundade. Försöket att stoppa statligt tidskriftsstöd är politiskt grundat.
2007 erhöll Mana en kvarts miljon kronor i kulturtidskriftsstöd. 2008 års beslut bordlades under viss dramatik. Vanligtvis brukar kulturrådets styrelse gå på referensgruppens linje. Men fem ledamöter i styrelsen reserverade sig mot förslaget om fortsatt stöd för Mana med motiveringen: "För deras nedvärderande syn på kvinnor, för onyanserad politisk analys och debatt och ofta bristande faktakunskap som leder till en förvrängd tolkning av verkligheten. För de antidemokratiska, antisemitiska och intoleranta, på gränsen till rasistiska, toner och undertoner som ofta återkommer i deras texter".
Känner man inte till Mana kan man med denna motivering se framför sig en högerextrem publikation. Men Mana är tvärtom en vänstersinnad antirasistisk tidskrift med fokus på strukturell diskriminering, feminism och postkolonialism. Under senare år har Mana två gånger nominerats till branschutmärkelsen Årets tidskrift.
För Manas redaktion kom motiveringen till avslag som en chock, förmedlad via media. Att redaktionsmedlemmarna, varav en majoritet är kvinnor och flertalet har invandrarbakgrund, förmodligen i dessa dagar upplever situationen som rätt surrealistisk är förståeligt. Men det finns förstås förklaringar till dessa hätska utfall, om än inte vackra och värdiga en institution vars uppgift är att främja ett "mångsidigt utbud av åsikter".
2004 hoppade Manas dåvarande kvinnliga medarbetare av redaktionen efter ett seglivat internt gräl. Tidskriften som då var relativt okänd blev nu ett hett ämne på landets kulturredaktioner och plötsligt verkade en hel del tyckarspaltsskribenter känna till konflikten i minsta detalj och kunde med bestämdhet peka ut de kvarvarande manliga redaktörerna som sexistiska patriarker som givetvis inte skulle klara av att hålla den feministiska styrkursen på den illa sargade skutan.
Men så snopna de torde ha blivit när de fick se första numret året därpå. Som undertecknad kunde berätta i sin recension i Skånska Dagbladet fanns som vanligt en rad artiklar med feministiska perspektiv och av det numrets 22 signaturer var 13, det vill säga 60 procent, kvinnor.
Det är lätt att misstänka att mediehetsen från 2004 ligger och skvalpar i bakgrunden när kulturrådet nu funderar på indraget stöd. Men det förklarar förstås inte utfallen om antisemitism och rasism.
Även i referensrådet fanns en kritiker som reserverade sig mot fortsatt stöd. Journalisten Dilsa Demirbag Sten. I tidskriften Arena nr. 6-2007 attackerar hon den "sexism och förrädiska rasism" som hon menar finns i den antirasistiska debatten, bland folk som så att säga borde veta bättre. Hennes tydligaste exempel är hur Nyamko Sabuni behandlats genom att bland annat bli kallad "husnigger" av den tidigare diskrimineringsutredaren Massoud Kamali i en text publicerad just Mana. Förvisso inte så smakfullt, snarare plumpt, men likväl ett uttryck som knappast gör att en tioårig antirasistisk tidskrift plötsligt blir motsatsen – rasistisk.
Ännu tunnare torde påståendet om antisemitism vara. Visst. "Hata Israel" är en hård rubrik men ger inte israelvänner som Demirbag Sten rätt att anklaga folk för att vara antisemiter. Det är skillnad på att hata judar och den israeliska ockupationsmakten.
Statens kulturråd ska inte syssla med politiska utan kvalitetsmässiga granskningar av tidskrifter som de beviljar stöd. Interna redaktionsgräl och israelkritik har inget med saken att göra. Lika ovidkommande som den nyblivna styrelsemedlemmen Johan Staël von Holsteins privata – men öppet ventilerade – åsikt att vänstertidskrifter överhuvudtaget inte borde få statligt stöd.
Så. Kritiken av Mana saknar helt grund. I botten ligger ett maktspel som hör hemma i politikens värld vilken Statens kulturråd ska hålla på armslängd avstånd. Arne Ruth, referensgruppens ordförande, lyckades i första omgången klargöra skillnaden. Ruth kan knappast beskyllas för att vara anhängare av Manas politiska ståndpunkter men underströk tydligt att kulturrådet inte ska fungera som "censurinstans". För som Föreningen Sveriges Kulturtidskrifter skrev i sitt pressmeddelande i förra veckan så handlar det "i förlängningen inte om den enskilda tidskriften Mana utan om principen att inte inskränka den svenska tryck- och yttrandefriheten."