Vårt hus och vår sommarstuga 

Vid tiden för vårt första barns födelse bodde jag och min fru tillsammans med kompisar i en hyreslägenhet. Detta dessutom i ett sunkigt kollektivhus med flera lägenheter och gemensam matsal. Två barn senare bor vi i ett eget gathus i innerstan och har en skärgårdsstuga.

Jag kan ärligt talat inte säga att den här standardhöjningen gjort mig lyckligare. Så vad är vitsen med detta ägande?

Debattören Johan Norberg, fd chefsideolog på Timbro, har släppt boken ”Den eviga matchen om lyckan”. Det är främst en idéhistorisk bok men som den nyliberal han är ger han också anvisningar i modern valuta. Norberg ger exempel som att det behövs att du börjar casha in minst 50 000 kronor mer i månaden brutto för att pengarna du tjänar ska uppväga en bra familjerelation.

Gudskelov påpekar Norberg att fortsatt klättrande på karriärstegen och jakt efter materiell rikedom, efter ett första lyckorus, kan få oss att tappa siktet på vad som verkligen är viktigt i livet. Som kärlek.

Ändå verkar många med mig lätt hamna i något slags konsumentförhållande till lyckan. Jag har alltid sett mig som någon som aldrig skulle kunna bli en så kallad shopaholic. Synad lite djupare är det en bedräglig självbild. Särskilt fet lön har jag visserligen aldrig haft, stugan är arvegods och huset har lån upp till skorstenen. Men det som verkligen räknas är ju investerad tid och till och med lottomiljonärer verkar som regel drabbas av den materiella förvaltningens plågor. Även om jag och min fru står på betryggande avstånd från prylhysterins ”lyxfälla” så jämarns vad vårt ägande börjat stjäla tid.

Som ett aktuellt exempel kan vi ta vårt hus läckande tak. Utan att en enda krona ännu bytt hand har jag nu säkert lagt tjugo timmar på något så futtigt som att själv täppa till de värsta hålen och jaga offerter hos firmor som kan lägga nytt tak.

Jag har inget emot äganderätt. I betydelse personliga egendomar alltså. Ägandet av andras arbete, aka kapitalismen, är förstås en styggelse som folkets revolution ska schakta bort till historiens skräphög för att vi ska kunna skapa utrymme för arbetarnas självförvaltning av företagen, en ekonomisk demokrati och… förresten, det är en annan story. Hur som helst: Personliga egendomar, som kanske hemmet vi bor i och vardagens prylar, berikar våra liv. Men bara till en viss gräns, en gräns som vi dock tvångsmässigt och ständigt överträder.

Individens lyckoproblematik är, som Johan Norberg poängterar, i ett historiskt perspektiv ny för bredare folklager. I alla fall här i väst behöver få människor använda all sin vakna tid för överlevnaden. Ovanpå detta har det sekulariserade flertalet hos oss idag inte några auktoriteter, religioner och ideologier, som bestämmer för oss vad ett gott liv är. Alltså måste vi avgöra det själva och en ensam lyckosökare, professor eller proletär, blir i vår samhällskultur inte ofta mycket mer än en konsument.

Jag tror vi blir allt fler långdistanslöpare i ekorrhjulet som våndas över våra livsval. I-landsproblem, visst, men för miljontals människor kommer kanske summeringen över våra liv sluta i det där frågetecknet: Vad var vitsen?