På måndag faller domen mot Ola Lindholm. TV-profilen säger sig vara oskyldig samt veta hur han fått i sig kokain men vill av någon märklig anledning, för att ”värna privatlivet”, inte uppge hur.
En vansinnig strategi som redan kostat honom chefredaktörskapet för Kamratposten och programledarjobbet för Wild Kids. Som medierådgivaren och krishanteraren Paul Ronge skrev på sin blogg igår så hade Lindholm haft alla chanser att komma tillbaka om han erkänt och underkastat sig rehabilitering. Drogproblem är en sjukdom och kan inte vara avskedsgrundande. Denna pudel hade Lindholm kunnat begå oavsett om han själv faktiskt anser sig ha problem med droger eller inte.
Men oavsett den privata tragedin har jag svårt att förstå nyhetsvärdet. För att det ska vara försvarbart att behandla brottsmisstänkta, eller ens dömda, på detta vis så måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Som juridikprofessor Mårten Schultz konstaterade på sajten Medievärlden i våras finns i fallet Lindholm inte det allmänintresse som de pressetiska reglerna talar om. Det misstänkta brottet är ringa, det saknas brottsoffer och de eventuella kriminella handlingarna har inte skett under maktutövning. Dessutom har vi integritetsaspekten. För även om Lindholm begått brottet så kan ”även sanna uppgifter vara integritetskränkande”.
De etablerade medierna tar idag i allt större utsträckning hänsyn till olika nätmedier vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Men de förra kan inte konkurrera med nätets skvallerforum. Deras existensberättigande är och har alltid varit beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik.
Publicerad i HD den 8/9-2011
2 reaktioner på ”Dagstidningarna kan inte konkurrera med uthängningar”
Kommentarer är stängda.