Pridefestivalen i Stockholm brukar orsaka nyttiga debatter i det offentliga rummet och många kändisar och politiker festar loss denna vecka för att få synas och höras under bögarnas julafton. Men även om fullständiga medborgerliga rättigheter för homosexuella förstås är alldeles in i norden självklara för alla oss som utgår från individen och dess frihet i våra önskade samhällsutopier så finns det anledning till att höja ett varnande finger i fråga om bögarnas inmarsch i etablissemangets finsalonger. Det är knappast en slump att det var debatterna om kyrkliga bröllop och adoption som till sist nådde ut i massmedierna på bred front med följande lagstiftning. Det var märkligt tyst i en annan fråga, frågan om med vem, var och hur svenska staten fortfarande, i 2000-talet, anser det vara lämpligt att kopulera.
1987 rådde AIDS-panik i Sverige. Samma år stiftades en lag med syfte att stoppa spridningen av HIV. Lagen förbjöd de så kallade ”bastuklubbarna”, dvs. biografer och andra offentliga lokaler där vuxna svenskar vill göra mer avancerade saker än att hålla hand och eventuellt generat pussas i väntan på att reklamen ska sluta.
Fin Hellman, styrelseledamot i Homosexuella socialister, har studerat bastuklubbslagens tillämpning och konsekvenser närmare. I sin uppsats i kriminologi (vilken kan läsas i sin helhet på www.yelah.net/articles/bastulag) visar Hellman att lagen inte bara varit svår att tillämpa och att brott sällan beivrats. De ingripanden som gjorts mot bastuklubbar har endast i ett fall riktats mot en verksamhet med både kvinnor och män som målgrupp. I övriga fall är det lokaler för män som har sex med män.
Men även om nu polismakten fortfarande utgår från föreställningen att det endast är bögar som kan få och sprida HIV så finns det inga bevis på att lagen har någon som helst preventiv effekt. Nej, tvärtom kan det nog vara så att det, vad gäller riskbeteende och sexpraxis, kan vara minst lika farligt utanför de promiskuösa klubbarna. Jag är nog inte ensam med erfarenheten att det där gummit inte hade farit väl i plånbokens innersta skrymsle när det väl skulle till. På bastuklubbarna fanns det förstås fullt med kondomer. För övrigt förser RFSL ett antal videoklubbar i Stockholm med gratis kondomer. För inte trodde ni väl att staten skulle kunna förbjuda vissa former av könsliv? Nej, den fria sexualiteten har bara liksom andra av frihetens förutsättningar gått under jord ett tag.
Det har gått trögt för bastuklubbslagen. Först samma år som lagen om registrerat partnerskap förbereddes, började också lagen att tillämpas och den når sin kulmen 1995, samma år som partnerskapslagen trädde i kraft. En tillfällighet eller ett adresserat budskap från det så kallat liberala samhället: ”Ok, om ni slutar med att knulla runt och beter er som folk, i TVÅsamhet, så ska vi sluta förfölja er”? Visst är det bra att PARvisa rättigheter, som adoptioner och kyrkliga bröllop för de som önskar, också står bögarna tillhanda. Men finns det därför någon anledning att låta staten fortsätta lägga näsan i blöt vad gäller vem, var och hur vi myndiga medborgare knullar? Om det inte ens går att hänvisa till folkhälsan?
Nej, visst inte. Redan 1996 föreslog Smittskyddskommitténs betänkande att den nuvarande bastuklubbslagen borde avskaffas. Och till er som oroas över att alla dessa reformer för homosexuella försåtligt luckrar upp den heterosexuella kärnfamiljen som ”den yttersta grundsten varpå samhället vilar” vilket harangen vid kyrkliga bröllop lyder, till er vill jag hälsa: Japp, det är precis vad det handlar om. Rena rama anarkin är vad som väntar och det är precis vad Gud ämnade med sin queerskapelse vi kallar moder jord.