Jag växte upp i ett hem med typiska arbetarrörelsevärderingar och i ett sådant hem fanns ingen plats för främlingsfientlighet.

Visst knådade vi ”negerbollar” på O'boy-pulver och visst tyckte vi nog att Eddie Murphys skämt var extra roliga just på grund av att han var svart. Men det var -70 och -80 tal och på många sätt ett annat Sverige. Men med samma självklarhet som jag idag kan se att vi hade en oreflekterad syn på ”de andra”, och på hur influerade vi själva var av det rasistiska samhälle vi levde i, så ser jag också att det fanns en grundmurad övertygelse: Att destruktiva inslag i samhället aldrig beror på kultur eller hudfärg. Att rasister var sådana som satte likhetstecken mellan girigbukar och judar eller zigenare och tjuvar fick vi med modersmjölken.

Även det generella perspektivet var lika självklart som röda fanor på första maj: De som beskyllde invandrarna för samhällets ökande kriminalitet var ute på hal is då de såg hudfärg istället för klass. Ja, de som ville slänga ut de ”kriminella invandrarna” var på det hela taget inte ett dugg bättre än överklassens högerspöken. För de gjorde
också skillnad på folk och folk för vilka de använde helt olika måttstockar. Något som var och är fullständigt tvärtemot arbetarrörelsens mest grundläggande idéer om rättvisa.

En brandfackla har kastats in i den skånska eftervalsdebatten. Författaren Fredrik Ekelund, vinnare av såväl ABF:s som Stig Sjödins arbetarlitterära priser, skriver i onsdagens Sydsvenskan om Sverigedemokraternas framgångar i valet. Han pekar helt riktigt på att deras framgångar delvis står att finna i delar av den svenskfödda arbetarklassen. Men vad som därefter följer är ett politiskt svek av tragiska proportioner.

Fredrik Ekelund menar att vi måste börja lyssna på de etniska svenskar som fått uppleva invandringspolitikens baksidor med omvänd rasism och gängkriminalitet. Hans exempel som ”stuckit ut på senare år” och som kan ”förklara valutgången” lyser tydligt upp den hala is Ekelund är ute och slirar på. För såväl mordet på krögaren Yixi Shou på restaurangen Wendis, misshandeln av busschuffören i Kroksbäck, nedläggningen av Hermodsdalskolan liksom de krossade fönstren på Rosengårdsskolan har i första hand drabbat invandrare. Det är bra att även svennar finner dessa brott som oacceptabla men det är ju rent skrattretande att använda dem i ett inlägg som mer eller mindre påstår att ett lågintensivt raskrig pågår i Malmö. Och även om det så gjorde har Ekelund helt lämnat en traditionell arbetarrörelsehållning där klassolidariteten inte känner några geografiska eller etniska gränser.

I grunden handlar det ju om vilken människosyn vi har och i en socialistisk tankevärld har kriminalitet varken biologiska eller etniska utan sociologiska förklaringar. När Fredrik Ekelund blandar in den sexism som uppenbart finns i extrema muslimska miljöer här i Sverige och ställer det mot ”västerländska värden” så blundar inte bara Ekelund för kristenhetens patriarkala historia. Han målar också upp en en högerpopulistisk bild av samhällsspänningarnas orsaker och liksom Sverigedemokraterna lämnar han då den minsta gemensamma nämnaren som hela den spretiga arbetarrörelsen delar:

Att alla arbetare, oavsett hudfärg, kulturell bakgrund och religion, delar gemensamma intressen i det klasskrig som alltjämt pågår.

Den främlingsrädsla som florerar i delar av arbetarklassen, och som SD ytterst bygger sina valframgångar på, är inget nytt. Tärtom har arbetarrörelsen och vänstern flera gånger i historien skakat antisemitiska, antiziganistiska mfl löss ur fanan och det måste vi – kommer vi – att göra även denna gång. För det är i själva verket en förutsättning för arbetarrörelsens överlevnad och för progressiv politik överhuvudtaget. Visst ska vi bekämpa sexism och destruktivitet men vi ger inte vika för lättvindiga islamofobiska orsaksförklaringar. Visst ska vi lyssna på dem som upplever baksidan av de skriande klyftorna men vi gör inte skillnad på folk och folk och vi sätter inte likhetstecken mellan mångkultur och klassamhälle.