Bild: Mikael Altemark
Läste i morse att fyra hundra personer vapenvisiterades av polisen i Rosengård förra året men att bara en enda kniv hittades.
Jag vet inte jag. Även om de verkliga orsakerna förstås står att finna i klassamhället är den omedelbara förklaringen inte en fråga om hönan och ägget. Polisen har sina runda skäl. Samtidigt, med något vidare perspektiv än det akuta, så kommer lagens långa arm med denna taktik allt längre från de ungdomar som helt oskyldiga tvingas upp mot någon vägg.
Det talas mycket om fördomar hos så kallat vanligt folk. Vardagsrasismen sprider sig heter det. Men det talas mindre om vilka hotbilder som sprids av de etablerade i media, rättsstat och politik. Någon enskild polis eller politiker som säger något riktigt korkat i stridens hetta är visserligen populära rubrikskapare. Men de mer spridda föreställningarna? Etablissemangets vardagsfördomar?
Läste i morse att politikerna i Lund känner sig hotade. En lokalpolitiker uttalar sig i Skånska Dagbladet om varför han inte brukar polisanmäla. Ett skäl är visst att hans ungar blir mer oroade om det kommer hem uniformerad polis för brottsplatsundersökning ”än av att syndikalister springer hos oss på natten”.
Jag vet inte jag. Visst fattar jag kopplingarna men liksom att så väl svenska socialdemokrater och stalinister flaggar rött så finns det fler än syndikalisterna som bär rödsvarta fanor på första maj. Det går inte att på så lösa grunder peka ut en, i år förresten hundraårig, fackförening som ett hot mot ens egen familj.
Politiker och poliser lever i hög utsträckning i samma subjektiva verklighet som exempelvis journalister. De etablerade upplever ett hot och pekar svepande med hela handen i hopp om att träffa rätt. Det är mänskligt och hoten är ofta verkliga, inte tu tal om annat. Men samtidigt gödslar de också fördomar mot arbetare och ungdomar som är oskyldiga även i enlighet med klassamhällets lagar.