Rostig och tung 

Jag hamnar inte i affekt om någon kallar sig kommunist. Däremot tycker jag inte sällan att den självvalda etiketten är krampaktig, ett onödigt symboliskt kors man till varje pris måste släpa runt på och som verkar bli tyngre för varje år som går.

I vårt nya århundrade kan man på svenska kultursidor fortfarande läsa om inte devota så i alla fall förstående texter om den tyska terroristgruppen RAF. En kommunistisk grupp vars bestående idéhistoriska bidrag är en vämjelig elitistisk tanke om att kapitalistismens sanna natur kan dras fram i ljuset genom att man jävelspränger symbolbyggnader och avrättar enskilda individer i klassfiendens sold.

Nu har det framkommit att den tyske polis som i juni 1967 sköt en student under en politisk demonstration, en avgörande händelse för RAF:s bildande, var agent för östtyska Stasi. Avslöjandet är av betydelse. Historikern Peter Englund skriver på sin blogg att den person som utförde det dåd som startade åratal av vänsterterrorism i Tyskland ”själv var kommunist och hemlig agent för Stasi det är… nästan obegripligt chockerande.”

Den här nyheten har föregåtts av en debatt och diplomatiska komplikationer kring en av de sista kommuniststaternas provsprängning av en kärnvapenladdning. Upprördheten och det västerländska hyckleriet över Nordkoreas vilja till kärnvapen kan förstås diskuteras. Torbjörn Björkman, styrelseledamot i Svensk-Koreanska föreningen, har dock en helt annan infallsvinkel. Han ser inte på denna stat som många av oss andra, det vill säga som en av världens mest repressiva diktaturer där kommunismen och kulten kring Ledaren har bisarra religiösa undertoner. Å nej. Demokratiska Folkrepubliken Korea är ”ett exempel på ett humant högtstående liv” skriver han på debattforumet Newsmill och kritiken mot atomsprängningarna är bara ett sätt för USA att straffa landet för sin socialism.

Givetvis tar de flesta som kallar sig för kommunister avstånd från elitistiska idéer om att jävelspränga sig till revolutionen och skrattar lika gott som vi andra åt galenpannors svärmerier kring Nordkorea. Jag har flera sådana vänner, vettiga och pålitliga demokrater, men jag undrar om inte deras axlar någon gång kommer börja krampa av symbolikens tyngd.