Schyman och Fi eldar pengar i Almedalen (foto: Johan Lange)
”Revolutionen kommer inte att sändas på tv” lyder ett mediekritiskt talesätt. Om man vill förändra samhället, inte nödvändigtvis genomföra en revolution men i alla fall kommunicera några politiska idéer, men inte har resurser – vilka mediestrategier funkar då bäst?
Så här i valtider blir det extra tydligt hur svårt det är att tränga igenom mediebruset. Även för de med ekonomi men som står utanför den etablerade partipolitiken. Sverigedemokraterna offentliggjorde i förra veckan sin valfilm. TV4 meddelade att de inte kommer sända den för allt smör i Småland och en enig kår opinionsbildare menade att filmen är det mest rasistiska landet varit med om sedan Lasermannen. Och denna vecka skickade Skånepartiet ut sitt valmanifest till hushållen i bland annat Malmö. De etablerade rösterna har ännu inte slutat flabba.
För de som inte har råd med proffsigt producerade filmer och utskick med Posten så återstår i många fall endast den egna kämpaglöden. Och ”de sociala medierna”. Ett mantra som under senaste åren ofta upprepats i diskussioner om demokratiskt underskott. Men det toppstyrda traditionella partiväsendet och det horisontella samtal som förs på olika nätforum synkar sällan och jag har svårt att se hur mycket de senare egentligen påverkar agendan. Några politiker, som Göran Hägglund och Gudrun Schyman, verkar ha förstått men annars har jag en känsla av att valrörelsen exempelvis inte blev det väntade genombrottet för Twitter. Ingen Obamaeffekt vad jag kan se.
När socialdemokraterna offentliggjorde sin valstrategi i vintras så visade det sig att de skulle prioritera att möta väljarna ansikte mot ansikte. Deras opinionssiffror är just nu dystra men det tror jag beror på andra orsaker. I nio fall av tio är ett mänskligt möte betydligt effektivare än en bloggpost. Men som Skånskan rapporterade i torsdags så är inte heller offentliga mötesplatser alltid en kanal för alla att fritt nyttja. I Rosengårds centrum fick s inte ställa upp någon valstuga på grund av den privata fastighetsägaren.
Jag tänker verkligen inte försvara Sverigedemokraternas uppenbart främlingsfientliga valfilm och nog har Carl P Herslow och hans kamrater i Skånepartiet både en och två skruvar lösa. Men jag tror att i alla fall SD var högst medvetna om att TV4 inte skulle sända deras film. Rabalder var vad de önskade och den nu godkända versionen med en skylt om att TV 4 censurerat delar av filmen blev istället rena smörpassningen. Feministiskt Initiativ är ett annat exempel. De har landets kanske mest slipade partiledare, en driven och påläst aktivistskara och är till skillnad från SD rumsrena. Men utan resurser hjälper det föga. Hittills har de inte lyckats nå ut genom mediebruset mer än då de eldade upp hundra tusen kronor i Almedalen.
Så. Utan resurser är spektakel som sticker ut i valcirkusen den vettigaste mediestrategin.