Yttrandefrihet är en förutsättning för demokrati. Nu har vi i Sverige, och alla andra så kallade demokratiska stater, dock representativ demokrati. Ett system med ibland rätt bisarra konsekvenser för yttrandefriheten. 

Aftonbladet Kultur publicerade i måndags en artikel om illegal organhandel i Israel. En svensk frilansjournalist berättar i artikeln om ett möte med anhöriga till en palestinier som dödats av israelisk militär. De anhöriga misstänker att den dödades organ stulits. Ett vittnesmål bland flera som kastar misstankar om att den israeliska staten är inblandad i denna smutsiga handel.

Jag har ingen aning om sanningshalten men i en demokrati ska förstås även detta kunna diskuteras. Men riktigt så enkelt verkar inte våra folkvalda och deras tjänstemän betrakta yttrandefriheten. De verkar resonera som så att eftersom en stat nu satts på den anklagades bänk så är det vi, män och kvinnor i staten, som sätter gränserna för debatten.

Israels utrikesminister kräver således att Sveriges regering tar avstånd från artikeln vilket Sveriges ambassadör i Tel Aviv också gör. Dessutom utser ambassadören sig själv till tolk för hela folkets känsloliv genom att tvärsäkert påstå att artikeln är ”chockerande och motbjudande för oss svenskar”. Härefter tar den representativa cirkusen vid och den kommer väl att fortsätta ett bra tag till. Någon politiker säger att regeringen inte ska lägga sig i, en annan att pressfriheten missbrukats, en tjänsteman från UD tar avstånd från ambassadören osv.

Självklart kan övertramp göras i yttrandefrihetens namn. Men den artikel som dragit igång denna cirkus pekar inte ut någon privatperson. Det är inte fråga om ärekränkning eller hatbrott. Den ställer en fråga som manar till debatt. Att folkvalda och tjänstemän lägger sig i själva existensberättigandet för debatten visar med all icke önskvärd tydlighet hur det representativa samhällssystemet lever sitt eget liv. Ett liv högt ovanför det folk som ju all offentlig makt påstås utgå ifrån.