Igår demonstrerades det runt om i landet mot regeringens planerade försämringar av a-kassan. Tillsammans med de tiotusentals namnunderskrifter som samlats in på kort tid så bildar dessa protester små ljus i mörkret. För vi har idag ett reaktionärt mediaklimat där fackliga aktioner kallas för maffiametoder och fredliga fackföreningsaktivister misshandlas av polismakten. Om inte facket håller dessa attacker stången kan detta vara den sista strid som det sjungs om på Första maj.
Borgerliga opinionsbildare och även nyhetsjournalister har de senaste veckorna använt begreppet ”maffiametoder” vid olika fackliga konflikter. Som exempelvis vid olika blockader – en traditionell facklig metod vilken syftar till att utestänga strejkbrytare eller kunder för att åsamka motparten, oftast arbetsgivaren, ekonomisk skada. Strejker är också misstänkliggjorda och är en annan metod med samma syfte eller för att exempelvis tvinga fram en politisk lösning av landets regering.
Trams! När hotell- och restaurangförbundet i Göteborg sätter en oseriös restaurang som vägrar teckna kollektivavtal i blockad så är det inte ”maffiametoder”. När LO-sektionens ordförande i Malmö/Svedala kräver generalstrejk mot a-kasseförsämringarna så är det inte maffiametoder. När Syndikalisterna utestänger kunder eller strejkbrytare i en blockad så är det inte maffiametoder.
Polisen har neutralitetsplikt och ska endast ingripa när våldsamheter förekommer mellan strejkvakter och kunder eller svartfötter. Något sådant våld har inte förekommit vid den senaste tidens blockader. Däremot finns en gråzon och i lagens bemärkelse kan det ändå förekommit oegentligheter vilket är arbetsdomstolens uppgift att avgöra. Malmöpolisens senaste attack är av särskilt vidrigt slag.
Syndikalisterna har satt en sushirestaurang vid Lilla torg i blockad under en konflikt om en uppsägning. Fem minuter innan den utannonserade avslutningen av förra fredagens blockad gick polisen till attack med pepparsprej och batonger. Hur mycket ordningsstörning kan man egentligen hinna med på fem minuter? Sushi äts ju ändå kall. ”Vi ville inte jamsa med” säger ett machobefäl hos Malmöpolisen till medierna. Medier som alltså vinklar på ”maffiametoder” och fackliga ”bråkmakare” istället för den historiska händelse detta är. Historisk för att polisiära attacker på fackliga aktioner inte existerat under efterkrigstiden men också av rent anakronistiska skäl: för detta måste ju betraktas som ett spöstraff utdömt på ort och ställe av Malmö stads knektar. Ja söte jesus, vad väntar fackföreningskämpar härnäst? Stupstock och skampåle?
Även om medierna uppträder som etablissemangets megafoner så är i alla fall polisen under utredning av åklagare. Kriget mot fackföreningsrörelsen sker dock på fler fronter.
Våldsmonopolets repression och de ideologiska attackerna i media flankeras av regeringens planer för a-kassan. För innerst inne vet Alliansen att ingen omfattande högerpolitik är möjlig utan att de först knäcker arbetarrörelsens ryggrad – fackföreningsrörelsen. Men till skillnad från Thatcher 1979 så vågar Reinfeldt & co idag inte gå ut i öppen strid. Det ”nya arbetarpartiet” angriper med andra ord facket indirekt genom att chockhöja a-kasseavgifterna, slopa avdragsrätten och göra den obligatorisk för alla som jobbar minst halvtid. En strategi som helt klart syftar till massavhopp från facket.
Den officiella motiveringen är patetisk – att man vill öka egenfinansieringen av a-kassan. A-kassan är idag frikopplad från statsbudgeten och finansieras av arbetsgivar- och medlemsavgifterna. Regeringens egna beräkningar i budgetpropositionen visar på intäkter nästa år på 57,7 miljarder kronor. A-kasseutbetalningar och utgifter för bland annat aktivitetsstöd tros hamna på 45 miljarder. Med andra ord en vinst på närmare 13 miljarder! Överskottet kommer förstås att användas till de utannonserade skattesänkningarna.
Ideologisk utdefiniering, polisiär repression och ekonomiska sanktioner. Den där sången i Första maj-tågen känns väldigt aktuell just nu.