Debatten om Rasmus Paludan påminner om den mångåriga kring Lars Vilks menar Opulens chefredaktör Stefan Bergmark. I den förra talas det om blasfemilagar trots att ingen förespråkar det, liksom ingen heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.
Yttrandefrihet är fundamentalt för en demokrati. I vårt land är yttrandefriheten i alla fall som princip inte akut hotad då den stöds av en mycket stor del av befolkningen. Ändå har det i flera år hävdats i olika debatter att yttrandefriheten undergrävs av än den ena och än den andra. Det är mycket tröttsamt.
När högerextremister eller en koranbrännande tossig dansk härjar ställs dock ofta frågan om yttrandefrihetens gränser, mer specifikt om när uttryckta åsikter ska bedömas som hets mot folkgrupp. Rasmus Paludan har inte varit otydlig om sitt ärende och det handlar knappast om att han vill smäda religionen. Inför den första koranbränningen i höstas sa han exempelvis till tidningen Nyheter Idag att människor från Mellanöstern ”aldrig kommer att fungera med den svenska kulturen.” Det är människor med ett särskilt ursprung och trosuppfattning, inte en bok, som är hans måltavla och rimligen borde detta kunna prövas i en domstol.
Debatten om Paludan påminner om den mångåriga kring den i höstas tragiskt förolyckade konstnären Lars Vilks (som för övrigt gjorde ett utmärkt jobb som Opulens utsände på förra Venedigbiennalen) och hans rondellhund. Få konstnärer i Sverige har nog på samma tydliga sätt delat landets opinionsbildare i två läger. Det ena, företrädesvis vänsterlutad, menade att Lars Vilks hade rätt att kränka vem han vill men att hans uppsåt var tvivelaktiga, ja rentutav främlingsfientliga. Det andra, med liberaler i spetsen, menade att intentionerna är ovidkommande och att yttrandefriheten måste försvaras ovillkorligen.
Många hårda ord har fällts under åren även om dessa två lag alltså är överens i den grundläggande frågan. För ingen, eller ytterst få i alla fall, har ju hävdat att Vilks får skylla sig själv och att skattemedel inte borde slösas på att värna hans liv. Ingen, eller ytterst få i alla fall, har heller hävdat att Lars Vilks rondellhund borde vara förbjuden konst.
Ändå menar det ena lägret, det högerlutade även om det nog finns såväl blåa som röda i bägge lagen, att ifrågasättandet av just Lars Vilks konst är ett svek. Det är ett märkligt resonemang. Minns ni när Skånepartiets ordförande Carl P Herslow för några år sedan bidrog med en egen Muhammedteckning och för det åtalades för hets mot folkgrupp? I samband med åtalet kallade liberalen Björn Lagerbäck Skånepartiet för ”en liten isolerad sekt”. Varför gällde inte den villkorslösa kampen för yttrandefrihet Herslow?
Konstnärer har ingen politisk immunitet och måste givetvis kunna kritiseras på samma sätt som alla andra medborgare. Min poäng här är att förr eller senare kommer den mest principfasta yttrandefrihetskämpen att tvingas infoga ett aber, ett men, i sitt försvar.
De flesta som hördes i debatten kring Vilks var tillskyndare av så väl det sekulära som det mångkulturella samhället. Borde inte debattens fokus oftare ligga där istället för i onödiga väderkvarnsfajter? Med ett sekulärt synsätt är det visserligen i sin ordning att håna religiösa föreställningar men om man vill främja mångkulturell samlevnad så kan det finnas också politiska tolkningar av exempelvis Vilks som är nog så viktiga i debatten.
I den tröttsamma debatten kring Paludan är fokuset ofta lika skevt och det hojtas från höger och vänster om ”att vi inte ska ha blasfemilagar”. Något ingen enda etablerad opinionsbildare, i alla fall inte vad jag sett, förespråkat.