Ett uppskruvat medietempo leder ofta till att rubriker som vi idag håller för sanna var falska i gårdagens tidning men det hinner vi inte alltid uppfatta. Nätet stora propagandamaskiner, de som ofta kallas alternativa medier, skapar också något liknande – att medvetet falska nyheter fäster trots att de senare beslagits för att vara just osanna.

Sällan tittar vi tillbaka på den intressekamp där starkast röst skriver historien. Så låt oss göra det med ett exempel på vad ”hårdare tag”, den svenska valrörelsens hittills populäraste slagord, kan leda till.

Förortskravallerna i Frankrike 2005 var av historiska mått. Upplopp i flera städer och med egendom förstörd till ett högre penningvärde än under självaste studentupproret 1968. Men till skillnad från -68 är den dominerande bilden inte bilden av ett politiskt uppror. Nej, här hade vi att göra med vettlösa upplopp. Trasiga ungdomar som löpte amok och slog sönder allt i sin väg. De första rubrikerna skapar som sagt alltid starkast intryck. Men nog gavs det anledningar att revidera händelseförloppet. De officiella förklaringarna blev också mindre trovärdiga för varje sten som vändes.

Hur var det nu det började? Två ungdomar i Parisförorten Clichy-sous-Bois omkom i en elolycka i en transformatorstation efter ett inbrottsförsök, påstods det. Senare uppgifter berättade att de två tonåringarna, vilka inte var misstänkta för eller tidigare dömda för brott, spelat fotboll när en piketstyrka till synes omotiverat jagade ut dem på en banvall och upp på transformatorstationen. En styrka ur CRS-polisen vilka Amnesty kritiserat under många år och som är ökänd i de franska förorterna för sina brutala metoder i jakten på papperslösa invandrare.

Fyra dagar efter pojkarnas död sköt också CRS-polisen in tårgas i en moské i Clichy-sous-Bois. När församlingen sprang ut skrek poliserna ”horor” efter kvinnorna. Varför? Var de bedjande muslimerna beväpnade och deras andaktsstund en sista uppladdning inför kvällens kravaller? Nej, den officiella förklaringen var att en bil stått felparkerad utanför moskén! Dåvarande president Jacques Chiracs kommenterade i samma veva kravallerna med att landet behöver lära sig en läxa.

Motiven till upploppen syntes vid en närmare titt inte varit någon allmän förstörelselusta. Snarare framträdde en samstämmig bild av ungdomar, längst ned i hierarkin i ett rasistiskt klassamhälle, som fått nog av åratal av förnedring. De krävde åtgärder för social rättvisa och kortsiktigt att dåvarande inrikesminister Nicolas Sarkozy – som vid oroligheternas början kallat förortsungdomarna för ”slödder” som skulle ”tvättas bort” – omedelbart skulle avsättas. Skadegörelsen riktades inte mot privata bostäder utan mot bilar och offentliga institutioner symboliserande den franska staten. Måltavlorna för deras våld var hela tiden polisen och inte folk som bara stått i vägen för deras ursinne vilket mediebilden till en början gjorde gällande.

Våld är aldrig önskvärt. Men de som fördömer våld och blundar för dess orsak – som det våld Europas marginaliserade utstått i årtionden och som eskalerar i samma takt som klassamhället hårdnar – är ute på hal is. För gänguppgörelser och vettlösa attacker mot blåljuspersonal är inte hela förklaringen. Det finns också politiska uppror, om än inte organiserade eller med någon skriftlig plattform, som mediernas krigsrubriker sällan berättar om och som knappast kommer stävjas med ”hårdare tag”.