Ordning och reda, förbud mot svordomar och betyg för de allra minsta. Någon slags kvasifascism är hetaste trend i debatten om barnuppfostran och skola.
Linda Skugges krönika i Expressen i lördags är ett talande exempel på trendens resonemang:
”Sen när är livet rättvist? Sen när är alla barn likadana?Låt våra barn vara olika och få känna sig värdefulla och ge dem betyg…skolan är en plats där man ska ARBETA och LÄRA sig saker.”
Skoldebatten med krav på betyg från årskurs ett måste ses i sin kontext. Under ett hårdnande samhällsklimat har vardagsauktoritära yttringar i allmänhet blivit vanliga. Hur många imbecilla insändare/ledarsidor/krönikor har inte de senaste åren upprört krävt ”av med kepsarna i klassrummen”? Politikerna har nu hakat på trenden. Floskeln ”ordning och reda i skolan” kostar ju mindre än att utlova mer resurser. Ekonomiska och strukturella förklaringar som motbild till att dagens förtappade barn och ungdomar minsann borde veta hut anses inte sällan populistiska respektive flummiga.
Tukt och förmaningar. En politiker av idag som inte vill se hårdare tag mot kriminaliteten kommer antagligen få byta karriär. Till och med vänsterpartiet flaggar stundom för fler poliser. Att dömda brottslingar ska offentliggöras med namn och bild var för några år sedan något som endast hördes från högerextrema grupper. Nu är det andra tider och så kallat anständiga opinionsbildare kan nu utan höjda ögonbryn från omgivningen förfäkta en sådan åsikt. I stupstocken med dom! Vård för den dömde och omsorg för tredje part, de anhöriga till vilka också förövarens nära och kära brukade räknas till, tillhör en förgången tid. Och det spelar förstås ingen roll hur många undersökningar det finns som säger att hårdare straff inte leder till minskad brottslighet.
Ansvar är ett i de här sammanhangen tvivelaktiga nyckelorden. Krav är ett annat. Invandrarna måste ”ta ansvar” och ”behandlas som vuxna” har vi hört. Barn ska bisarrt nog ”ta ansvar” genom att lyda och poängsättas. Det senare för att deras föräldrar ska få veta hur ”de ligger till”. Jag har ett tips till föräldrar som vill veta hur deras ungar ”ligger till”: Fråga ungarna! Sticker du en bok framför näsan på ungen och han eller hon kan läsa så betyder det förmodligen att ditt barn är läskunnig.
För många av oss som faktiskt växte upp i ”flumskolan” på den tiden då Hasse & Tage släppte fångarne loss och Sverige var världens bästa land även för invandrare, i alla fall ville vara det, tror jag inte tar särskilt seriöst på bluddret om ordning och reda, straff och krav. I vår ungdom var betygskritiken massiv. De politiska ungdomsförbunden, från höger till vänster, producerade övertygande och välformulerat material varför betyg är kontraproduktivt för en skola som ska fostra ansvarskännande och självständiga indivder i ett demokratiskt samhälle. ”Ordning och reda” var självklart något som eftersträvades men som frukterna av den ”demokratiska fostran” skolan har som uppgift och inte som överordnat mål för en tvångsinstitution.
Vi som idag själva är småbarnsföräldrar kan nog med fog betrakta våra föräldrars generation med viss skepsis. Många av dem som en gång hade visioner verkar idag snarare en samling famlande paniker som upplever att de tappat greppet om ett samhälle på glid. En halsstarrig kvasifascism är ett sista desperat ryck innan pensionen. Synd på så rara hippies.
Men allra mest hjärtskärande tragiska är ändå de yngre neokvasifascisterna. Småbarnsföräldrar med dåligt självförtroende som hakar på trenden med mer men i de allra flesta fall mindre slipade argument i naiv förhoppning att de ska skydda sina ögonstenar mot världens ondska. ”Vilka elever blir bättre av att det råder allmän gulli-gull-stämning?” skriver Linda Skugge som bönar och ber om att ”våra barns framtid” inte ska förstöras.
Linda Skugge. Kvinnan som gav begreppet ”räkmacka” ett ansikte. Hon som i unga år, på den gamla flummiga tiden, knappt kunde skriva en enda sammanhängande mening men som Expressens redaktörer gjorde till en stilbildare för en hel generation kolumnister. Jag undrar om det verkligen skulle gått så bra för Linda själv om hade vuxit upp med den skola hon önskar sina barn. För i den skola, ja i det samhälle, Linda Skugge förespråkar kommer barnen böjas i tid för att krokiga bli.