28 grader varmt under Berlinmaran i höstas

Om någon skulle fråga vad som är speciellt med mig så är nog min ämnesomsättning det första jag kommer att tänka på. Senig, eller spinkig om man är ofin, är och förblir min kropp. Kanske får jag en dag betala dyrt för all skräpmat och godis jag proppar i mig, men eftersom min viktökning sedan tonåren handlat om hekton är jag sedan länge immun mot alla kostråd som medierna matar oss med. Det är för mig blanka sidor i söndagsbilagorna. Ointressant brus i etern.

Jag har alltså fått en kropp som skapad för långdistanslöpning och har sedan tioårsåldern också utövat denna idrott. Först i  vuxen ålder kom jag fram till att jag saknade en, inte helt oviktig, detalj: Vinnarskallen. Som liten parvel var detta inget problem. Alla fick medalj liksom. Men i tonåren blev det lite knepigare. Varför i hela världen skulle jag lägga ned timmar på träning för att sedan om inte stå på prispallen så i alla fall spränga mina egna rekord?

Nu är jag själv förälder till tre ungar och det här med tävlingsidrotter har senaste åren åter igen varit aktuellt att fundera över.

När äldsta dottern var åtta år började hon spela fotboll. Det var träning två gånger i veckan, match på helgen och ibland besökte vi A-lagets hemmamatcher också. Ganska mycket föräldraengagemang krävdes alltså men vad gör man inte för sina ungar? Men snart upptäckte jag att dottern inte heller begåvats med någon utvecklad tävlingsinstinkt. Matchdräkt, sportdryck och nya bekantskaper i motståndarlaget var ju kul men målresultatet var alltid som bortblåst när vi satt i bilen på väg hem.

Ofta intresserade dottern sig mer för vad som hände vid sidan av planen och, som ni säkert redan förstått, fick hon snart också följa matchen därifrån. Åtta år och bänkad. Det kan låta hårt men å andra sidan så slapp hon lägga ned hela sin barndom på något som i nio fall av tio ändå slutar i besvikelse. Och hästar är också kul.

”Sport” och ”idrott” används ofta som synonymer men är det inte helt. Som tur är finns inte ämnet sport på skolschemat. Idrott behöver nämligen inte nödvändigtvis innehålla ett tävlingsmoment.  

Min grabb går i sjuan. Det har varit en hel del stök i klassen sista året och nu har skolan sjösatt ett litet åtgärdsprogram. Förutom extra personal och observationer av en kurator har de bestämt att idrotten inte ska innehålla något element av tävlan utan helt fokusera på samarbete eller enskilda övningar. Det är helt rätt tänkt. För i en dysfunktionell grupp med tonåringar kan det inte komma något gott ur att vissa elever, i grupp eller individuellt, besegrar sina kamrater.

För egen del har jag insett att jag nog alltid, även som barn, velat vinna men aldrig haft den riktiga offerviljan. Till och från har jag under tre decennier deltagit i olika löparevenemang men jag har aldrig tränat i organiserad form, inte gjort upp några träningsprogram eller tagit till mig ett enda coachingråd. I höstas sprang jag min första helmara. Inför den köpte jag ett par nya skor. Det fick räcka.

Gud gav mig en löparkropp men glömde uppenbarligen att skruva fast en vinnarskalle på den. I det långa loppet kanske det också varit en förutsättning för att orka fortsätta?