Sommaren kommer för sent. Om ett par dagar lämnar vi vår stuga i Umeå Skärgård, Holmsund.

På radio sommarpratar Mona Sahlin, nyvald ordförande för partiet mina föräldrar röstade på. Partiet som helt genomsyrade mina morföräldrars bruksort Holmsund. Partiet med de skötsamma arbetare som ända in på 80-talet sparade kvittona från konsum vid Himmelska Fridens torg, det heter fortfarande så, för återbäringen och som byggde våra älskade stugor på bruksortens öar. Partiet som jag röstade på i mitt första riksdagsval.

Året var 1988. Världen var i förändring och frihetens vindar blåste östan. Glasnost. Perestrojka. Next Stop Sovjet. Snart skulle muren falla och kapitalismen resa nya. Men just där och då och flera år framåt låg vägarna öppna. Socialismen var befriad efter sju decennier av blodbesudlad politrukdiktatur. Fria Proteatern turnerade med sånger av dissidenten Vladimir Vysotskij. Ryssen som sjöng för de små. Inte bara för de skötsamma utan också tjuvarna och hororna, ja alla de som Lenin väl skulle definierat som tillhörande trasproletariatet. Fria Pro kom också till vår lilla hemstad och vi  var unga och norrlänningar och frihetens vindar var banne mig också våra. Så vi slängde skopa efter skopa på aggregatet och skålade och skrålade med i den sibiriska lägerfångens längtan:

Elda bastun! Låt hettan förblända mig/ bär mig långt bortom vett och förnuft!/ Gör mig rusig och saligt förgiftad/ med brännande, renande luft.

Ett 90-tal med helt nytt politiskt landskap. Arbetslöshetsmarcherna i Amsterdam och Köln, upproret i mexikanska Chiapas nyåret -94 och protesterna i Seattle november -99. Ett nytt årtusende var i antågande och nu skulle vi göra det själva. Utan trojka och obligatorisk partibok. WTO, G8, IMF, Nato, Världsbanken, EU  – ja, tiden räckte knappt till för alla toppmöten som skulle störas och överröstas av sundare idéer om en rättvisare och mer demokratisk världsordning. Sedan kom kriget mot terrorismen…

Idag famlar den antikapitalistiska globaliseringsrörelsen efter något fastare att bygga på än lösa nätverk. Leningrad har bytt namn men står ännu under belägring, nu av spöken från Sibiriens fångläger. Ingen samlar konsumkvitton längre men Mona säger att partiet fortfarande strävar efter full sysselsättning. Men under kapitalismen kommer alltid en reserv av arbetskraft behövas som hot och piska så jag tvivlar på Monas strävan.

Året är 2007 och hur jag än vrider och vänder på det så ser det mörkt ut för alla vi som fortfarande menar att efter förmåga och till behov är socialismens kärna och att det kräver en demokratisering också över ekonomin. För oss återstår väl bara att vänta tills nya vindar blåser.

Nästa sommar ska jag i alla fall bygga en bastu på de skötsammas ö, ifall vi även då lyckas pricka in sex veckor med regn. Och i skivspelaren ligger en nyutgåva av Fria Pro:s skiva, utgiven med anledning av tjugoårsjubileumet av Vysotskijturnén:

Jag ska sitta på översta laven/ långt från människornas skitiga spel./ Elda väggen till glöd, värdinna/ elda tvivlet ut ur min själ.