Midsommarhelgens firande i västerbotten skakar jag av mig under söndagens joggingtur längs Ume älv. Morsan, som inte är i livet längre, bodde centralt här i "Norrlands huvudstad" men vid älven, ett par stenkast från huset, är naturen märkligt nog orörd. Handlar det om stadsplanering eller är det så att umeåborna av någon outgrundlig anledning inte uppskattar att bo vid vatten som under sommarkvällarna trolskt flyter fram under broarna som binder ihop staden? Efter ett par kilometers flåsande längs älvstranden så tror jag mig finna svaret. "Här vill kommunen bygga E4/E12. Vill du?" står det på en stor protestskylt målad för hand.

Vad är det som skapar bykänsla, den känsla av lokal samhörighet som så många svenskar fortfarande finner eftersträvansvärd och som engagerar så starkt trots att förfäderna för de flesta av oss för länge sedan bröt upp från hembygden och flyttlassen sedan dess blivit många? Det är förstås en komplex fråga med många olika svar men för min egen del är det enkelt. Det är sex år sedan vårt bohag anlände till Möllevången. Förutom en rekognoseringshelg under våren hade jag innan dess inte sett mer av Malmö än det man ser under de få stegen mellan Centralstation och köpenhamnsfärjorna.

Visst var man lite vilse till en början. De exotiska skyltarna på främmande språk, den tryckande sommarhettan och de sydländska dofterna kring torget gav känslan av utlandssemester. Och när jag och min sambo efter ett par dagar likt klena svenska turister drabbades av magproblem var det bara att fastslå: Inte var detta Sverige. Inte mitt Sverige. Det som då sträckte sig längs norrlandskusten.

Men att känna sig hemma på Möllan går fort. Personligt rekord för mig i alla fall och då har jag hunnit med närmare tio hemorter innan dess. Själva stadsdelen har nämligen en välkomnande attityd. Någon romantiserad bild av en fryntlig möllevångsbo med öppna armar mot omvärlden behövs inte. Det enkla faktum att många av invånarna i den här stadsdelen är hitflyttade från Sveriges och världens alla hörn tror jag är tillräcklig förklaring. Vi sitter i samma båt. Lägg därtill att stadsdelen är levande, att många av oss åtminstone inte dagligen har anledning att röra oss utanför gränserna eftersom allt som behövs i vardagen finns på Möllan, skänker stadsdelen en gemytlig bykaraktär. Numera behöver jag bara ett litet ärende till posten eller affären för att möta någon jag känner och kan hälsa på.

Men en levande stadsdel kan förändras på några få år och utesluter vi den där lokalpatriotiska tanken om att Möllevången skulle bestå av en särskild sorts invånare, medborgare av ett sällsynt upphöjt slag, så inser man att den öppna famnen snabbt kan vända ryggen till. Då, för sex år sedan, kunde vi välja och vraka bland lediga lägenheter. Idag har var och varannat elskåp lappar om att "hittelön" utlovas till den som kan hitta en bostad i den attraktiva stadsdelen. Hur har det påverkat oss som bor här?

Ungdomshemmet i Djupadal, boendet för barnrika invandrarfamiljer i Bunkeflostrand och bostadsbyn för hemlösa vid Mobilia. De protester från blivande grannar som mött olika sociala projekt för utsatta malmöbor under de senaste åren är skamliga och avskräckande exempel för det Möllevången där det nu renoveras och höjs hyror. Med den hotande gentrifieringen, det av bostadsföretagen till synes önskade bytet av Möllevångens fattiga invånare till bättre bemedlade, skulle den levande, välkomnande stadsdelen förmodligen att upphöra helt.

Konservativa kollektiva protester är ibland det mest radikala som omständigheterna tillåter. Under min joggingtur längs Ume älv hittar jag också ett nerrivet anslag. Aktionsgruppen för bevarandet av älvlandskapet nedströms Backens kyrka tackar de dryga 6000 personer som undertecknat protestbrevet mot utbyggnaden av E4:an och E12:an. Planerna verkar för tillfället skrinlagda.