”Det finns ett ideal att journalistiken bör stå på den lilla människans sida. Jag tycker att det är mycket märkligt att den lilla människan i stort sett aldrig är en cyklist.” Expressens ledarskribent Patrik Kronqvist satte i tisdags fingret på en blind fläck hos våra nyhetsmedier.

Cykel har alltid varit mitt främsta fortskaffningsmedel. Från de första tramptagen med stödhjul i fyraårsåldern, via uppväxten då jag liksom under universitetstiden varje dag cyklade till skolan, tills idag då jag förutom en gammal hederlig herrcykel också har en lådcykel med tre hjul för att kunna frakta barn och matkassar vid storhandling. Ja, jag lyckades till och med hamna i ett cykelburet kompani i lumpen. Trots det måste jag erkänna att jag aldrig betraktat cykling som ett journalistiskt ämne av samma dignitet som exempelvis svensk bilindustri eller motorvägsbyggen.

I onsdags släppte branschorganisationen Svensk Cykling sin årliga trendrapport. För tredje året i rad ökar försäljningen och nästan var tredje svensk cyklar nu varje vecka. Visserligen låga siffror i jämförelse med bilismens, varannan svensk kör dagligen, men trots allt glädjande med tanke på hälsa och miljö. Och cyklisterna är betydlig fler än exempelvis de som flyger men det senare färdmedlet fångar på ett helt annat sätt, oavsett om det handlar om förseningar, satsningar eller något annat, mediernas intresse.

När det kommer till bilismen finns det till och med specialiserade reportrar och särskilda tidningsbilagor medan den mest uppmärksammade medierapporteringen om cykling, vilket Kronqvist påpekar, oftast är personligt hållna krönikor med företrädesvis utgångspunkten att ”imorse höll en av dessa galna cyklister på att köra ihäl mig”. Men givetvis finns det inte fler dåliga cyklister än dåliga bilister utan det handlar om föreställningar och trafikpolitiska prioriteringar. En olycksdrabbad bilväg skapar rubriker och krav men aldrig att en cykelbana kallas ”Dödens väg”.

Det råder inte brist på journalistiskt material. Förutom en växande cyklande befolkning finns idag en stark kultur kring cyklingen med ett rikt föreningsliv. Runt om i landet finns också Cykelfrämjandet vilka i år fyller 80 och alltjämt driver olika krav. Så istället för att cykelolyckan blir till en liten notis i blåljusspalten så skulle reportern kunna intervjua någon från dom om trafiksäkerheten kring olycksplatsen.

Hade cykeln varit en kändis hade vi kanske talat om imageproblem och behov av rebranding. För visst har vi en känsla av att vårt mest miljö- och människovänliga fordon inte ens tas på allvar av de politiker och tjänstemän som har till uppgift att just göra det?

Jag bor exempelvis vid en gågata som dock olagligen också trafikeras av både två- och fyrhjulingar. Framförallt har vi föräldrar som bor längs gatan länge oroat oss för mopeder i höga hastigeter. När jag för ett par år sedan bevittnade hur en ung kille, på grund av att han inte kunde högerregeln, körde rakt in i en korsande bil så hörde jag av mig till gatukontoret och undrade om det inte gick att sätta upp farthinder. Det blev avslag på grund av att gågatan är ett populärt cykelstråk. Ja cykla får man göra på en gågata, liksom under särskilda omständigheter framföra motorfordon, men aldrig i högre hastighet än gångfart och givetvis cyklar ingen så sakta. Även om cyklingen inte här var problemet så hänvisade alltså kommunen till lagbrott!

Nej, det är dags att cyklingen tas seriöst och lyfts upp till en angelägen samhällsfråga. Men för det krävs en kritiskt granskande cykeljournalistik!