Petzälls hackade konto, Arkelstens historieskrivning och Lööfs Facebookmiljoner
Att twittra eller inte verkar fortfarande vara en fråga många samhällsintresserade ställer sig. Vissa veckor undrar jag också om inte den tid jag lägger ned där är bortkastad. Men denna vecka är inte en sådan.
Tisdags förmiddag var rafflande. Riksdagsledamoten och den politiska vilden William Petzäll avslöjade att de forna partikamraterna i Sverigedemokraterna i flera år haft tillgång till svenska journalisters mailkonton och började nu lägga ut lösenorden på Twitter, en efter en. Eller rättare sagt hashkoder till lösenord, något de flesta av oss nog inte ens visste vad det var. Så förvirringen var rätt stor men efter ett tag framkom det att lösenorden faktiskt stämde. Nyhetssajterna hakade på och rapporterade försiktigt om den skandal av gigantiska mått som kunde anas.
Men så visade det sig att Petzälls Twitterkonto hackats och att många av lösenorden redan legat ute på nätet en månad. Vem och i vilket syfte är fortfarande oklart och även om några tidningshus polisanmält kommer det knappast leda till någon större politisk skandal. Men spännande var det och som någon med intresse för mediefrågor var det nödvändigt med ett konto på Twitter för att kunna följa dramatiken.
Moderaternas nya idéprogram som presenterades förra helgen har varit föremål för kritik. Idéprogrammet påstår att partiet kämpat för allmän rösträtt, jämlikhet och mot apartheid vilket partisekreterare Sofia Arkelsten till en början försvarar. Något som fick många twittrare, såväl vänster- som högersympatisörer, att under ämnet #stuffmoderaternadid slå fast andra saker som moderaterna legat bakom. Som den amerikanska medborgarrättsrörelsen och den första månlandningen.
Om det inte vore för den ironiska ”twittermobben”, som Svenska Dagbladets kultursida valde att kalla kritikerna, hade kanske det stora regeringspartiets historierevisionistiska påståenden passerat utan debatt. Eventuellt kommer till och med idéprogrammet nu skrivas om enligt Fredrik Reinfeldt.
I torsdags meddelade näringsminister Annie Lööf att regeringen kommer ge Facebook ett investeringsbidrag på 100 miljoner kronor för serverhallar i Luleå. Att slösa skattemedel på ett företag värderat till 350 miljarder blev förstås genast en het debatt. Och diskussionen om regeringens frikostiga stöd till den stora sociala nätverkstjänsten följer man förstås bäst på den lilla, dvs Twitter.
Nackdelen med Twitter är att det kan sluka en massa tid. Är man som jag nyfiken och dessutom sitter framför en dataskärm om dagarna är risken överhängande. Fördelarna är dels de som beskrivs ovan, snabba nyheter och diskussioner som är lätta att följa, och att det går att kommunicera med och följa flödet från vem som helst.
Förutsatt att de själva vill alltså. I skrivande stund diskuteras det lämpliga i att en viss partisekreterare, som twittrar i tjänsten, blockerar bland annat ett gäng journalister från sitt flöde.
Publicerad i Skd den 30/10-2011
Mer om Twitterveckan: AB, DN1, DN2, DN1, DN2, Svd1, Svd2, Svd3, Svd4, Svd5, GP1, GP2
Jag lägger i princip ingen tid på Twitter alls. Finner det is tort sett meningslöst. Det är det förstås inte. Men olika fora passar olika människor. MIn blogg passar mig.
Jag lägger inte speciellt mycket tid på Facebook heller, men mer än på Twitter. Av den enkla anledningen att Facebook innebär många läsare av mina blogginlägg medan Twitter inte innebär det. Twitter är försumbart i sammanhanget faktiskt.
Min blogg har ju också konkreta målsättningar. Att skriva om brott för att motverka SD.s dominans på området. Att skriva så att mina gamla jobbarkompisar i oljehamnen, på Saab och Pååls (idag Pågens Göteborg) kan läsa det och är intresserade av att läsa det. Att skriva om sådant som vi skulle snackat om i fikarummet.
För att få bloggläsare via Twitter krävs nog en hel del engagemang. Jag sprider vidare, retweetar som det heter, de blogglänkar som jag finner intressanta (som dina Anders) till de som följer mig men vet inte hur mycket det ger. Har ju en Facebooksida för bloggen också men inte heller vet jag hur mycket läsare som kommer därifrån. En del diskussioner uppstår i gruppen dock.
Något som definitivt ger läsare har jag märkt är att skriva om det som de stora nyhetssajterna har högst upp på sina förstasidor, lite av det där fikarumssnacket antar jag, men jag tycker det ibland känns trist att hela tiden anpassa sig till de borgerliga mediernas agenda. Jag vill mer med min blogg och försöker varva med personliga kåserier också. Men även om jag nu börjat få en del läsare (600 unika besök igår) så är min blogg väldigt beroende av att folk sprider vidare på Twitter och Facebook och av att synas i de stora nyhetssajternas ”Bloggat om”.
Man skulle haft några miljoner i bloggbudget…