Idag börjar Malmöfestivalen. För fjärde året i rad ska jag och kamraterna i konkurrens med langos, jättelika mjukishattar och massageoljor försöka kränga subversiv litteratur och samhällsomstörtande t-tröjor. I år smygsläpper jag dessutom en egen bok på festivalen. Låter det svårsålt? Då har du inte sett världen, i alla fall inte Malmöfestivalen. 

Jag tillhör festivalgenerationen. Strax efter att jag och mina jämnåriga hade slutat med blöjor nådde Barnens dag sin höjdpunkt. Vi barn längtade förstås varje år men oftast blev det ett mycket stillsamt arrangemang där clownen Manne nog var alla lokala arrangörers våta dröm. En jämförelse med Malmöfestivalens barnarrangemang skulle få 70-talets Barnens dag att framstå som ett standardiserat barnkalas på McDonalds med inhyrd clown och godispåsar till alla.

I tonåren fick vi Hultsfredsfestivalen. 1985, samma år som Malmöfestivalen, går startskottet på denna festival vilken kommer få en rad epigoner runt om i landet. Själv har jag bara varit på Hultan en gång. 1993 torde det varit. Minns inte så mycket av musiken men tyckte det var en ganska otrevlig stämning. Regnet stod som spön i backen och den ökände Bajs-mannen var i sitt esse. Dessutom vimlade det av skinnhuvuden. En kväll drog det ihop sig till sammandrabbning mellan punkare och nazi-skins. Sammanlagt säkert flera hundra ungdomar med påkar och sammanbitna miner stod uppdelade i två gäng i väntan på action. Men någon hade tjallat och snuten ingrep innan blod spilldes. Besvikelsen hos de adrinalinstinna ungtupparna blev stor. Så här efteråt kan jag erkänna att det var jag som hade smugit iväg till första hjälpen-tältet och skvallrat.

På 00-talet har de politiska inslagen kommit tillbaka i det allt mer myllrande festivalsverige. Och då menar jag inte drängslagsmål mellan punkare och skinnskallar. Nej, nu har flera festivaler haft politiken också på det officiella programmet. En tidig sådan festival var Emmausfestivalen – en fest till förmån för solidaritetsorganisationen Emmaus. 1999 var jag med i Växjö folkets park. Förutom att området var överdimensionerat, det var ju trots allt bara vi som stod vid bokborden som hade slutit upp, så var också kvällens dragplåster en stor besvikelse. Efter att ha laddat upp med ett antal av de i festivalsammanhang obligatoriska plastmuggarna med öl så var det äntligen dags för hip-hoparen Robert Blom. Vår förortsrebell rappar två låtar sing-back innan han smäller av hiten Hata Lidingö och därefter börjar dela ut gratisexemplar av sin skiva. Sedan åkte han hem till Tjockhult och har mig veterligen inte gjort något väsen av sig sedan dess.

2001 skulle det i Malmö hållas festival med anledning av Sveriges ordförandeskap i EU. Eller snarare i protest mot unionens nyliberala utveckling. Den 21 februari tågade festglada demonstranter i  Malmö under sambarytmer mot festivalplatsen på Ribban. Men de flesta av oss kom aldrig fram till festen. Utan anledning spärrade polisen av demonstrationståget och omhändertog drygt 250 personer. Själv bevittnade jag, min fru och barnen tumutltet från första parkett. Vi fick nämligen inte lämna marken vi beordrats att sitta på. ”Ni har valt det här själva”, sa polisen. Något som också visst gällde vår son och dotter, vid tillfället fyra år respektive fem månader gamla. Som ni förstår var antalet timmar arrangörerna lagt på diskussioner om hur många bajjamajjor som skulle krävas på festivalområdet rätt bortkastad.

Nu har jag bara nämnt några av de festivaler som jag trott skulle bli bra. I jämförelse också med de flesta andra brukar Malmöfestivalen hålla vad den lovar: Kostnadsfria arrangemang till hög kvalitet. Och ja, det brukar gå att sälja samhällslitteratur bland krims-kramset och älgkebaben. Förvånansvärt bra dessutom. Får se hur det kommer gå i år med min politiska coffee-table book om Malmö och världen. Har du vägarna förbi Ordtältet på Lördagsplan så signerar jag och illustratören Mattias Elftorp Rapporter från ställen jag brukar hänga på efter lunch varje dag under festivalen.