Slut med flummet! Ungefär så kan man sammanfatta den borgerliga regeringens agenda med utbildningsminister Jan Björklunds skolpolitik i spetsen. Under ett hårdnande samhällsklimat har också vardagsauktoritära yttringar utanför partipolitiken blivit allt vanligare.

Tukt och förmaningar. En politiker av idag som inte vill se hårdare tag mot kriminaliteten kommer antagligen få byta karriär. Till och med vänsterpartiet flaggar stundom för fler poliser. Moderaterna brukar av hävd vilja sätta hårdast mot hårt och maxstraff för upprepad brottslighet brukar de hävda. Malmöpartiet går steget längre och anser att våldsbrottslingar borde hängas ut i kommunens informationsblad. I stupstocken med dom! Vård för den dömde och omsorg för tredje part, de anhöriga, tillhör en förgången tid och det spelar förstås ingen roll hur många undersökningar det finns som säger att hårdare straff inte leder till minskad brottslighet.

Ansvar är ett i de här sammanhangen tvivelaktiga nyckelorden. Krav är ett annat. Invandrarna måste ”ta ansvar” och ”behandlas som vuxna”. Folkpartiets förslag vid förra valet om att ställa språkkunskaper som krav på medborgarskap kan väl ingen ha missat. Att ställa krav är liberalt säger dom och föreslår också att de lydiga och duktiga invandrarna ska få sin svenskhet bekräftad vid en ceremoni. Och jag måste erkänna att jag nog är rätt korkad. För olika former av tvång för individen och högtidliga förrättningar med, som jag misstänker, nationens fana trodde lilla jag var motsatsen till liberalism. Men jag är inte ensam om att bära dumstrut i skamvrån för även liberala ungdomsförbundet hade visst inte lärt sig veta hut. Oliberalt kallade de moderpartiets utspel den gången.

Ja, kanske är det mindre en fråga om organisations- än en generationsfråga. För många av oss som faktiskt växte upp i ”flumskolan” på den tiden då Hasse & Tage släppte fångarne loss och Sverige var världens bästa land även för invandrare, i alla fall ville vara det, tror jag inte tar särskilt seriöst på bluddret om ordning och reda, straff och krav. Vi som idag själva är småbarnsföräldrar kan nog med fog betrakta våra föräldrars generation med viss skepsis. Många av dem som en gång hade visioner verkar idag snarare en samling famlande paniker som upplever att de tappat greppet om ett samhälle på glid. Synd på så rara hippies.