I måndags var det ”gå med i piratpartietdagen”. Resultatet: 800 nya medlemmar. Sammanlagt har partiet nu åtta tusen medlemmar vilket är nästan lika många som exempelvis miljöpartiet har. Svenska Dagbladets rubriker talade om en svensk medborgarrättsrörelse i 00-talet.

Partiväsendet har dödförklarats många gånger om. Det finns ingen anledning att tala om någon återuppståndelse. För Piratpartiet är en enfrågerörelse. Men även om fildelning kan låta smalt, som något bara de mest inbitna datanördarna kan uppbringa engagemang för, så har debatterna om FRA- och IPRED-lagarna vidgat rörelsens cirklar betydligt.

I bloggosfären kan man hitta gott om vittnesmål hur de nya sympatisörerna tänker. Bloggen Drottningsylt skriver att om  ”jag jämt ska vara rädd för vilka sidor jag surfar in på, vad jag skriver i mail och säger i telefon så spelar det ingen som helst roll om vi har världens bästa vård, om vi har guld på gatorna och middagsbord som svämmar över.” Därför blev hon i veckan pirat.

Bloggen Mcsarne skriver om sin aha-upplevelse av att vara rädd för att bli medlem i partiet: ”Jag klickar på länken, men tvekar till. Vem får veta det här, kan det här skada mig…Jösses. Har jag blivit så begränsad i tanken att jag tvekar så är det hög tid att gå med i just piratpartiet. Just för att tanken behöver få vara fri.”

I Tyskland, där datalagringsdirektivet införts och allas telefonsamtal därför kommer att registreras, så svarar 52% i en undersökning att de inte kommer att våga ringa hjälplinjer till exempelvis psykologer, beroendemottagningar etc. Den sortens rädsla verkar nu börja sprida sig i Sverige. Samtidigt kan man också ana en kraftig motreaktion. Ja, en slags medborgarrättsrörelse för den liberala demokratins fundamenta: integritet, rättssäkerhet och privatliv.

Och idag fick internetpiraterna också en partiskeptisk dataidiot som medlem.