1997 träffade jag Karsten i hans hem utanför Gävle
Karsten Trossholmen – norsk motståndsman och pacifist, svensk lokalpolitiker och syndikalistisk skogsarbetare med mera – har avlidit vid en ålder av 96 år. För fjorton år sedan träffade jag honom i hans hem i Storvik utanför Gävle.
1997 pågick en internationell insamling till strejkande hamnarbetare i Liverpool. På vår stödfest i Sandviken såg jag Karsten för första gången och därefter började jag uppmärksamma hans närvaro vid andra lokala politiska aktiviteter. Förutom hans höga ålder var det egentligen inget som föreföll märkvärdigt med Karsten. En då vital åttioåring med yvigt skägg. En gråsprängd föreningstomte som sävligt tassade fram och tillbaka mellan olika möten. Men ett par år senare, i samband med att barnen Sotos i Gävle var utvisningshotade, så dök Karsten upp på en flyktingprogressiv och antirasistisk demonstration.
Med sina krigsmedaljer dinglande på kavajslaget klev han plötsligt upp på scenen, lånade megafonen och höll ett långt improviserat tal utifrån erfarenheter ur sitt eget liv. Han talade om andra världskriget, dagens nynazism och vikten av att aldrig sluta kämpa för solidaritet och jämlikhet. Jag och de andra hundratalet unga demonstranterna blev givetvis mycket imponerade och jag tänkte att ”han måste jag intervjua någon gång”. Någon månad senare besökte jag Karsten i hans hem.
Men det var inte helt utan ansträngningar som jag fick tag i intervjuobjektet. Karsten hade nämligen sedan några år tillbaka ingen telefon eftersom han ”inte vill ge de bruna nöjet att väcka mig mitt i natten”. Förr kunde anonyma hot levereras vilken tid på dygnet som helst men till sist drog Karsten ut sladden för gott.
Karsten Trossholmen var vid mitt besök 83 år. Redan innan jag åkte till Storvik hade jag av kamraters berättelser förstått att en närmare definitionen av ”working class hero” än Karsten Trossholmen kan man knappast komma och jag minns att jag nästan böjde lite vördsamt på nacken när jag klev in i hans spartanska lägenhet i en gammal arbetarlänga alldeles intill den nedlagda tågstationen i Storvik.
Enrummaren såg ut som en ungkarlslya vilket det också visade sig vara. Om man bortser från ”ung” så levde Karsten ensam. Trots att han varken var ogift eller änkling. Frun bodde i Hofors. Lägenheten påminde om mitt studentrum när jag pluggade i Uppsala under första halvan av nittiotalet. Möblemanget bestod av det allra nödvändigaste – ett skrivbord, en soffa, en säng, och ett litet köksbord med två pinnstolar. Väggarna pryddes med ett par affischer och ovanför sängen hängde gulnade tidningsklipp över minnesvärda nyheter och insändare. Precis som i min studentlya var det inte heller särskilt välstädat. Dammråttorna samlade sig i hörnen och diskbänken var, för att använda sig av ett understatement, inte skinande blank. Det enda som stack ut var några krukor med välskötta tomatplantor vid fönstret.
Hjälpte folk fly från tyskarna
Karsten var döpt efter det finntorp han föddes i. Torpet Trosholmen. Med ett s.
– Jag fick ändra namnet till Trossholmen med två s i Sverige. Tros-holmen blir lite snuskigt på svenska, skrockade han.
Torpet låg i vad som idag är Kongsvinger kommun, tio mil norr om Oslo och en mil fågelvägen från gränsen till Värmland. Uppvuxen i en skogsarbetarfamilj med nio barn började Karsten arbeta i skogen när han var tretton år gammal. Han hade då kunnat läsa i nio år så han ansågs ”fullärd”.
Före kriget var ingen i familjen politiskt aktiv fast man ”sympatiserade vänsterut”. Men med ett hem så nära svenska gränsen blev storpolitiken under tyskarnas ockupation tvingande ställningstaganden även i vardagen. Karsten visade upp en tolv år gammal nyhetsartikel för mig som var från hans fars, Karl Trosholmens, begravning. Fotot visade en för en nittioåring mycket stort begravningståg och där ovanför en fet rubrik: ”Han räddade tusen människoliv”.
När tyskarna kom till Norge 1940 var Karsten 23 år. Pappa Karl började snart hjälpa motståndsmän, och andra som tyskarna hade ett ont öga till, att fly över gränsen till Sverige. Karsten skulle själv vara med i räddningen av ett par hundra av de dryga tusen som fadern smugglade över gränsen under ockupationsåren. Med god lokalkännedom kunde detta ske relativt säkert till fots. Men ibland var de farligt nära att upptäckas.
”Norge tackar dig för din insats i frihetskampen”
– Jag glömmer aldrig en kall septembernatt. Vi skulle hjälpa folk från engelska legationen ut ur landet. Vi gick runt en sjö som heter Varan och som sträcker sig från Norge in i Sverige. Engelsmännen hade en liten flicka på några år med sig. Det var kalhygge runt sjön så man kunde se ganska långt.
– Plötsligt såg vi strålkastarljuset från en bil ett par kilometer bort och vi fruktade förstås att det var tysken. Det var nästan bara de som hade bilar. Så vi slängde oss på marken och försökte dölja oss så gott det gick. Men bilen stannade bara ett stenkast från där vi låg. Vi kunde se underkropparna på dem som klev ur. De var klädda i stövlar och ridbyxor – tysken med andra ord. Vi blev rädda att ungen skulle röja oss så mamman tog en halsduk och svepte runt munnen på henne vilket gjorde att hon inte kunde andas.
– De där minutrarna – innan tyskarna till slut gav sig iväg – var de längsta i hela mitt liv. Flickan var alldeles blå i ansiktet när vi tog bort halsduken. Det var nog inte många sekunder kvar innan hon hade kvävts till döds. Men hon klarade sig utan skador.
Karsten levde farligt, inte bara genom sin flyktinghjälp, utan också för att han tryckte och distribuerade motståndsrörelsens tidningar.
– Det var ju under ockupationen omöjligt att få riktig information om kriget. Censuren var stenhård. Så vi lyssnade på radioutsändningar från Tallin och London och gjorde egna stenciler med nyheter. De delade vi sedan ut till folk vi kunde lita på.
– Med ”träskoposten” fick jag veta att tysken hade ögonen på mig. Så när det började kännas allt för svettigt så gav jag mig också av.
Karsten flydde tillsammans med två grannpojkar. Tillsammans med dem hamnade Karsten till slut i Källsjön i Ockelbo kommun. Tack vare att många svenska män var inkallade så fanns det gott om arbete i Sverige för de norska flyktingarna och de tre fick påhugg i skogen.
Facklig agitation i skogen
I Källsjön dröjde det inte heller länge förrän Karsten träffade sin blivande fru, en bonddotter från trakten med vilken han gifte sig 1944. De fick senare två döttrar och en son.
Mot krigsslutet sökte Karsten sig till de så kallade ”polisstyrkorna” liksom många andra norska motståndsmän i Sverige gjorde för att befria Norge. Men eftersom Karsten var vapenvägrare fick han tjänstgöra som sjukvårdare vilket han också utbildats till under sin vistelse i Sverige. Tillsammans med tusen andra män blev han placerad långt uppe i norra Finland. I väntan på befrielsen skötte de mattransporter via Karesuando över till Norge.
Karsten hade i hela sitt vuxna liv varit motståndare till våld som konfliktlösning och hade aldrig någonsin själv brukat våld. Utom vid ett enda tillfälle och det inträffade just under befrielsens dagar i Narvik 1945. Och då mot några av sina egna landsmän.
– Vi fick höra att våra officerare satt och söp på en krog tillsammans med tyska officerare – med fienden! Efter allt vi varit med om i Finland, köld och hunger, så rann bägaren över. Vi gick dit och gav dem stryk. Vi slog inte ihjäl dem, men en rejäl omgång fick de allt.
– Officerarna anmälde oss efteråt, men det hela var väl en så pinsam historia för militären att de lät saken rinna ut i sanden. Det blev i alla fall ingen rättssak av det.
Efter krigsslutet flyttade Karsten och familjen tillbaka till Källsjön. I Norge var det förstås inte så lätt med jobb och bostad. I Källsjön fick Karsten på nytt arbete i skogen. Men det var hårda tider. Särskilt för vänstersympatisören Karsten som nu blev fackligt aktiv syndikalist.
– Halva byn var pingstvänner och den andra syndikalister, så bolaget, Kopparfors som det då hette, skaffade dit en pastor. En riktig domedagspredikant som la på oss all världens synder.
– Framförallt de unga flickorna i byn for illa. Men för bolaget var det förstås bra för profiten för pingstvännerna kunde nöja sig med belöningen i himlen men är man syndikalist vill man ju gärna ha den här och nu. Vad som kommer efter jordelivet har man ju inga papper på.
– Men till slut var det en kärv torpare som gick till predikanten och sa att han fick samla ihop sitt pick och pack och ge sig iväg. Några dagar senare var han borta.
”Ska en revolutionär egentligen bära kungliga medaljonger? ”
Karsten blev snart sekreterare för syndikalisterna i Källsjöns Lokala Samorganisation och det han minns bäst var de ständiga omförflyttningarna på grund av sin fackliga tillhörighet.
– Ja, de trodde att de skulle bli av med problemet genom att flytta omkring mig mellan skogsdistrikten. Men det gav mig bara möjlighet att agitera på fler ställen.
Revolutionär med kungliga medaljer
Men det var inte bara syndikalisterna som fått del av Karstens engagemang under åren. Folkkampanjen mot kärnkraft, Amnesty, EU-motståndet, många var de frågor som Karsten slogs för. Då, i Källsjön, blev han också aktiv i SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, för vilka han satt i kommunfullmäktige och fortfarande i åttioårsåldern hade han politiska uppdrag för Vänsterpartiet som det heter idag.
Han var också aktiv i den lokala föreningsdrivna butiken för ekologisk mat och trots att han var utlänning valdes han till ordförande i byföreningen. Under den tiden restaurerade föreningen en gammal arbetarbostad för att bland annat kunna ordna danstillställningar och Karsten ställde givetvis upp och utbildade sig till ordningsvakt. En auktorisering som han, socialisten och pacifisten, innehade i tolv år inom Gästriklands polisdistrikt.
Så verkade Karsten vara till sin natur. Pragmatisk. Medmänniskorna i närmiljön gick före dogmerna och något poserande med en politiskt korrekt livsstil kan ingen beskylla Karsten för. När jag ber att få fotografera honom med krigsmedaljerna finns heller inga invändningar.
– Ska en revolutionär egentligen bära kungliga medaljonger? undrade han visserligen skrattande, men väntade egentligen inget svar.
Fast visst var han värd sina medaljer, denna förebild för alla som kämpar för frihet och rättvisa.
Underbart att läsa om en människa, någon som betytt något på riktigt.
Hej!
Vilket fint porträtt av en uppenbarligen fin och stolt man.
Daniel
Det var en mycket välskriven och vördnadsfull liten biografi. Jag måste även säga att det känns oerhört inspirerande att läsa om ett sådant föredöme till människa. Ordet som kommer till sinnes är engelskans ”humbling” – jag vet inte om det finns någon motsvarighet på svenska. Jag hoppas att han lyckats influera många människor i sin närhet, världen behöver fler av samma kaliber. Att vara såpass pragmatisk och samtidigt kämpa ohämmat för det man tror på är en svåruppnåelig merit.
Jättefint. Speciellt den här koncentrerade bilden:
”Halva byn var pingstvänner och den andra syndikalister, så bolaget, Kopparfors som det då hette, skaffade dit en pastor. En riktig domedagspredikant som la på oss all världens synder.
– Framförallt de unga flickorna i byn for illa. Men för bolaget var det förstås bra för profiten för pingstvännerna kunde nöja sig med belöningen i himlen men är man syndikalist vill man ju gärna ha den här och nu. Vad som kommer efter jordelivet har man ju inga papper på.”
Hej! Sökte lite på måfå om det stod något om mormors släktgård/torp. Tros(s)holmen på det stora nätet. Och hittade din intervju med Karsten, min mormors bror. Tack för fin läsning. Och tänk om någon kunde berätta om alla starka kvinnor som stod bakom alla dessa hjältar. Mormors och Karstens mamma Inga till exempel, som fixade mat och husrum till hundratals flyktingar med risk att upptäckas.
Hej Anita! Kul att du hittat hit till min lilla sajt. Ja, visst är det lätt att glömma kvinnornas historier! Jag har skrivit om detta typiska och min egens släkts starka kvinnor på 1700-talet. Spännande personer tycker jag:
http://www.stefanbergmark.se/?p=84
Spännande att läsa om Spinnel-Anna-släkten 🙂
Jag tänkte skriva ut din text om Karsten och ta med på släktträffen på gården Trosholmen i juni. Jag ser till att ditt namn står med förstås. Är det OK?
// Anita
(min mailadress, så kan du svara direkt dit: anita.erlandsson@glocalnet.net)