Norskt föredöme enligt debattörerna
Med jämna mellanrum höjs röster om att vänstern och arbetarrörelsen borde starta en dagstidning för att möta borgerlighetens närmast totala mediedominans. I måndags var det dags igen.
På Aftonbladets kultursida påpekade Samuel Edqvist och Edvin S Frid att det i Sveriges tio största svenska kommuner nu bara finns en enda morgontidning med en vänstersinnad ledarsida: Folkbladet i Norrköping. Folkbladets 6 900 exemplar om dagen kan jämföras med de borgerliga dagstidningarna i dessa kommuner som tillsammans har en upplaga på 1 369 800.
Nu är det i och för sig högst tveksamt att kalla Folkbladet, med höger om högersossen Widar Andersson som politisk chefredaktör, för en vänstertidning. Men det saknas i alla fall inte andra vänstermedier i landet. Det finns en stor och brokig bukett som hittas på närradiofrekvens, i tidskriftsformat och på nätsajter. Vi har också ett idag växande antal vänsterveckotidningar samt en handfull dagstidningar som Dala-Demokraten, Arbetarbladet och Norrländska Socialdemokraten, vilka väl är att betrakta som i alla fall på ledarplats mer åt vänster än Folkbladet.
Sammanlagt är räckvidden kort men många liberala redaktörer tar faktiskt sitt publicistiska ansvar så även utanför dessa finns det gott om uttryckta vänsterståndpunkter på exempelvis kultur- och debattsidor. Men det är i hög grad ur nyhetsflödet som folks världsbild skapas och hur många vänsterkrönikörer som än släpps fram så påverkas i grunden inte den agenda som ytterst styrs av ägande- och produktionsförhållanden.
En daglig rikstidning inom en snar framtid borde vara självklart men är också otillräckligt.
Vänstern borde mobilisera folkrörelsesverige för en aktiv statlig mediepolitik som på allvar värnar mångfalden. Resurser måste tillföras som marknaden aldrig kommer tillhandahålla. Jo, det är kontroversiellt men det stavas demokrati vilket är något annat än konsumentens val. I det här avseendet handlar mångfald givetvis inte endast om att politiskt organiserad vänster ska tillföras medel utan om att medborgarna generellt ska kunna påverka utbudet. Kollektivt och inte som konsumenter.
Kraven kan, tvärtemot nuvarande EU-anpassning, handla om ökat, utvidgat och omdefinierat presstöd. Ett stöd som inte så mycket utgår från marknadsläget för prenumerationsförsålda papperstidningar utan som är uppdaterat med ett 2000-tal där läsarna sällan inhämtar all sin information från en och samma tidning. De tusentals ideella timmar som per år läggs på nätet, i närradio etc. är för samhället ett enormt demokratiskt resursslöseri eftersom räckvidden är så begränsad. Vi borde därför också mobilisera med krav på att olika producentkollektiv från folkrörelserna bereds plats som public servicemedier. Att mainstreammedier inom den kapitalistiska medielogiken är en bättre garant för god journalistik än aktivistjournalister är en myt.
Media är en industri bland andra där varan är konsumenterna i egenskap av presumtiva kunder åt annonsörerna. Och om vi är överens om att vi lever i ett kapitalistiskt samhälle – ja, då är det väl inte så märkligt att medieklimatet är så enfaldigt? Så gärna en dagstidning idag men långsiktigt krävs en ekonomisk demokratisering av medieindustrin.