Mavi Marmara
Krigets första offer är sanningen heter det ju. När bilderna från Ship to Gaza sköljt över oss mediekonsumenter denna vecka känns det slitna uttrycket mycket aktuellt.
Stort fokus har lagst på bordningen av det turkiska fartyget Mavi Marvara där nio fredsaktivister sköts ihjäl. Det cirkulerar filmsekvenser som påstås visa att militären angreps innan beskjutningen samt andra som sägs bevisa att beskjutningen började redan innan soldaterna firades ned på båtens däck. Om jag ska försöka hålla mig till den där sanningen så kan jag utifrån dessa filmer varken kan säga bu eller bä. Och då har de ändå redigerats i propagandasyfte!
Matbestick eller gevär kvittar – aktivisternas försvarsvåld är legitimt. Men att medierna vinklar på vem som började är förstås precis vad den israeliska propagandamaskinen vill. Kidnappningen av journalister och beslagtagandet av allt journalistiskt material de kom åt var ju förstås ingen olyckshändelse i arbetet utan en genomtänkt strategi. Ju större kontroll över medieflödet desto lättare kan osäkerhet spridas kring Ship to Gazas ”egentliga” uppsåt. Vissa aktivister pekas ut som naiva och andra som terroristkollaboratörer. De svenska aktivisterna har exempelvis pekats ut som det förra medan turkarna kopplas till ”fundraising” till Hamas och andra extremistiska fiender till Israel.
Sakta bleknar så den uppenbart statsterroristiska aktion som Israels regering måste ställas till svars för.
Å andra sidan skvalpar det också runt obehagliga uttryck och föreställningar om ockupationsmaktens sympatisörer. Nu talar jag inte om det rena judehat som givetvis nu grasserat i de sociala mediernas utkanter utan om att även etablerade opinionsbildare uttalat sig så att det kan underblåsa antisemitism.
Som när filosofiprofessor Torbjörn Tännsjö på Newsmill i måndags avkrävde ett avståndstagande från alla judar. Varför? Vi betraktar ju inte alla kristna som medskyldiga till USA:s imperialistiska politik. Eller som när socialdemokratiska riksdagsledamoten Veronica Palm på sin blogg citerar Björn Afzelius och frågar sig ”vem Dom Utvalda ska bränna nästa gång”. Eller detta flitiga användande av ”fascist”-stämpeln av Israels brottsliga politik. Rasmus Fleischer skrev klokt om detta på sin blogg Copyriot i veckan, att det handlar om ett kollektivt undermedvetande som ”tjänar till att avlasta Europa från en historisk skuld.”
Efter att snart en vecka gått sedan attacken kan det tyckas att Israel förlorat det massmediala slaget men jag är långt ifrån säker. Bilder är ofta starkare än ord och bilden av hur en aktivist slår med en käpp på en soldat ligger nu främst på min, och säkert många andras, näthinna. Israels regering kommer också, som vanligt men heller inte helt oprovocerat, försöka stämpla israelkritik som antisemitisk.
Men om sanningen segrar kommer inte mördarna och ockupanterna undan.