”Lämna tillbaka pressleget, Svensson” löd rubriken på en debattartikel av sportjournalisten Robert Laul på SVT:s debattsajt i onsdags. Ilskan riktade sig mot Expressens reporter Niklas Svensson vilken några dagar tidigare twittrat att asylsökanden som ljuger om sin ålder omedelbart borde tvingas lämna landet.
God journalistik inbegriper ett maktkritiskt perspektiv. Det demokratiska uppdraget gör härvid ingen åtskillnad. Företagsledare eller fackföreningsbossar, politikerpampar eller småpåvar i föreningslivet ska alltid riskera att få sina eventuella smutsiga bykar uthängda. Visst är Svenssons åsikt om de som desperat ljuger för att rädda sina liv en spark nedåt och tyder på att han är opassande för professionen. Men hans framgångar i branschen är bara symptom på mer djupgående problem.
Begreppet ”tredje statsmakten” är förrädiskt. Medierna är inga demokratiskt valda församlingar. Journalisten är inte folkvald. Mediearbetaren är en arbetare bland andra i en industri bland många i en kapitalistisk värld. En mediekritisk debatt som inte problematiserar det faktumet förlorar sig lätt i detaljerna, i exempelvis just enskilda journalisters åsikter.
Journalistikens ideal har utvecklats. Från ett ideal av att spegla samhället till att granska det. Nu står vi kanske inför nästa paradigmskifte. Tolkandet av samhället breder ut sig och återfinns inte bara längre på opinionsbildande sidor och spalter som ledare, kulturkritik och analyser utan också i exempelvis nyhetstexter och reportrars egna tyckanden i sociala medier. Detta har skett samtidigt som de politiska partierna inte längre är några massorganisationer och med svårigheterna att nå ut med sina budskap blivit allt mer beroende av medierna. Tydliga exempel är förstås toppolitiker som idag lånar ut sig till olika lekprogram i TV och andra sammanhang långt från deras politiska vardag. Något som förr skulle varit otänkbart.
För att hitta ut på marknaden så har mediernas sökande efter dramatik ökat nämnvärt. Personfixeringen har tilltagit och tonläget höjts. Den enskilde journalisten jobbar knappast som ett helt fritt subjekt i ett samhälleligt vakuum. Där partipolitiken har gått ut har förstås något annat tillkommit. Vem hade för tio år sedan trott att många ledarskribenter, ungefär de gråtristaste typer som tidigare gick att hitta på en dagstidning, idag skulle vara klickdragande mediestjärnor?
Nyheter är något som konstrueras i en samhällskontext. I en tid när marknaden är närmast allenarådande och nyhetsmedierna i allt högre grad integreras i nöjesindustrin så känns det minst sagt naivt att sätta sitt hopp till den enskilda journalistens rättrådighet. Det är nästan så man drömmer sig tillbaka till partipiska och pravdajournalistik. I alla fall för att balansera den kommersiella journalistikens lättugade skval vars främsta funktion inte sällan verkar vara att hålla kvar konsumenterna till nästa reklampaus.
De seriösa medierna, i betydelsen opartiska och maktkritiska, finns idag där beroendet av annonsmarknaden är låg och partipolitiken underordnad – i Public Service, oberoende medier, fackförenings- och föreningsägd press. Visst kan man kräva att Niklas Svensson och andra som missbrukar sina pressleg återlämnar dem men långsiktigt måste vi stärka den seriösa delen av medieutbudet.