Kan man knarka och göra så här bra saker?
”Ola är oskyldig! Det går inte vara så bra och knarka!” Jag hade inte hunnit mer än att uppfatta några rubriker medan vår tioåring redan skaffat sig en uppfattning. Snabbt spred sig nyheten som en löpeld över landets skolgårdar. Kamratpostens chefredaktör och den populära TV-profilen för SVT:s barnprogram är en knarkare!
Så gjorde Expressen det igen. Gick händelserna i förväg och hängde ut någon brottsmisstänkt innan den juridiska processen knappt ens börjat. I somras handlade det om de två unga bröder som misstänktes ligga bakom brandattacken mot Lars Vilks hem. I vintras var det den 38-åriga så kallade serieskytten i Malmö. För en månad sedan hamnade så programledaren och redaktören Ola Lindholm på tidningens löpsedlar.
Expressen är långt ifrån ensamma men är idag de ivrigaste påskyndarna i vad som inte kan betecknas som något annan än ett pressetiskt haveri. För att det ska vara försvarbart att behandla brottsmisstänkta, eller ens dömda, på detta vis så måste publiceringen leda till någon slags ökad kunskap om vårt samhälle. Visst kan uthängningar vara befogade om det exempelvis kring mordet på en offentlig person cirkulerar uppgifter som skapar felaktiga konspirationsteorier. Om den kunskapen är så pass viktig att integritetsaspekten är underordnad. Men som juridikprofessor Mårten Schultz konstaterar på sajten Medievärlden finns i fallet Lindholm inte det allmänintresse som de pressetiska reglerna talar om. Det misstänkta brottet är ringa, det saknas brottsoffer och de eventuella kriminella handlingarna har inte skett under maktutövning. Dessutom har vi alltså integritetsaspekten. För även om Lindholm begått brottet så kan ”även sanna uppgifter vara integritetskränkande”.
De etablerade medierna tar idag i allt större utsträckning hänsyn till olika nätmedier vilka snabbt lägger ut namn och bilder på brottsmisstänkta. Lösnummerförsålda kvällstidningar är förstås särskilt oroliga över att allmänhetens nyfikenhet stillas av andra aktörer. Men om Expressen går händelserna i förväg och, vilket hävdats i debatten, betalar polisläckor för att kunna vara först är det kortsiktigt tänkt. De etablerade medierna kan inte konkurrera med nätets skvallerforum. Deras existensberättigande är beroende av att de publicerar korrekt information i enlighet med en försvarbar etik.
Svt har nu stoppat de två sista avsnitten av Tittarnas wild kids som leds av Ola Lindholm och han har också tvingats ta time out som chefredaktör för Kamratposten. Dessa åtgärder är betydligt hårdare straff än de böter för ringa narkotikabrott som Lindholm kommer få vid en eventuell fällande dom. Och även om det skulle bli en sådan ser jag inget allmänintresse i att publicera domen.
För övrigt kan den moralpanik som det talats om kring klappjakten på Ola Lindholm få motsatt effekt. Jag och min fru har, som säkert tusentals andra föräldrar, nu tvingats nyansera våra ungars syn på droger. ”Jo, det går att knarka och göra bra saker ändå”.
Publicerad i Skd den 15/5-2011
Mer om ämnet: AB, Mediesverige, Tianmi, Svensk Myndighetskontroll,
En reaktion på ”Ett pressetiskt haveri”
Kommentarer är stängda.