Kidnappad av trenden. Stämplad som cool.
Som möllevångsbo i Malmö har man plötsligt förpassats till gräddan av sydsveriges heta innefolk. Folket med världsvanor. Människor med näsa för god smak.
Sällan har väl kostymen suttit så illa.
Här har man i dryga tre decennier gjort sitt bästa för att passa in i rollen som ett praktexemplar av en tönt. Från skolgårdens blekhyade hackkyckling via rollspelens nördkultur i de finniga tonåren till det mest fåniga av allt – ett vuxenliv fullmatat av dötrista politiska möten.
Men allright. Den bakåtlutade mystiska typen är fett ute. Likt Naken-Janne, Big Brother-Linda och många andra av oss coola, lyckade medborgare i 2000-talet så bjussar jag, Möllevångs-Stefan, gärna på min framgångssaga:
Jag och familjen ville prova något nytt för sex år sedan. Norrlands avfolkningsbygder tyckte vi oss kunna så vind för våg flyttade vi ned till Malmö. Bland bostadsannonserna kunde vi välja och vraka mellan alla lediga bostäder på Möllevången och vi kände oss faktiskt snabbt hemma i storstadsmyllret. Liksom lägenhetsbeståndet var invånarna här på Möllan välkomnande. När inflyttat folk från världens alla hörn koncentreras till en så pass liten yta skapas lätt en nybyggaranda sägs det. Eftersom många aldrig ens lämnar stadsdelen, knappt sina gårdar, bidrar det väl ytterligare till en gemytlig bykänsla. Nästan som den norrländska bruksmiljö vi flyttade ifrån.
Att arbete är detsamma som trygghet är alltså förmodligen en myt. Särskilt hippt är det hur som helst inte.
Snart visade det sig också att bland de ljushyade invånarna på Möllan var påfallande många just bleksiktiga lantisar. Några hade jag till och med träffat tidigare i livet. På nördiga rollspelsevenemang eller trista politiska möten uppåt landet.
Nå. Något år senare började hajpen som väl i alla fall ingen skåning kan ha missat. ”Möllan – Sveriges Soho!”, ”Stadsdelen med det exotiska utelivet” osv. Har aldrig förstått hur ett tjugotal ostajlade och till inredningen ofta snarlikt sjaskiga pubar kan bli exotiska. Med tanke på att dessa etablissemang i huvudsak får sin ekonomiska förtjänst på att sälja samma blaskiga Stora stark så misstänker jag att den där goda smaken hos oss trendiga också är något överdriven.
Men så en dag rätades alla frågetecknen ut.
Det kommunala bostadsbolaget MKB avslöjade då hur det hela ligger till. Det är vi i kultur- och mediabranschen som flyttat hit de senaste åren som med vår blotta men ack så upphöjda närvaro som gör stadsdelen hetare än chili!
Jag synade mig noggrant i garderobdörrens stora spegel. Ja, jämnarn! Här stod jag inför spegelbilden av en som ovetandes genomgått en, som det heter, extreme makeover. Från norrländsk glesbygdsgroda till sydsvensk trendprins. För visst var rollspelen fortfarande nedpackade sedan flytten. Nog hade det med åren blivit färre politiska möten och banne mig om inte min bleka hy i det skånska solgasset också fått en varmare nyans.
Men huga! Kläderna inne i garderoben gick fortfarande i samma trista svarta färg som jag bar under pastellens glada åttiotal. Faktiskt något gråare med åren. Men som min far brukar säga: Köper man inga kläder så blir de man har i sinom tid mode. Nu var alltså tiden inne.
Så sakteliga börjar jag vänja mig vid att vara medlem av det vackra innefolket. Ja, till och med nästan uppskatta alla dess förmåner. Nu har ni töntiga läsare på landet förmodligen en något snedvriden uppfattning om hur det ständigt lekande livet ter sig för oss trendiga. Ni kanske tror att diverse hangarounds prackar på oss ytliga saker som pengar, sex och droger stup i kvarten. Nej, nej. Våra vardagsliv är coolare än så. Mer på djupet liksom. Som MKB uttryckte det i en annonskampanj så vill inte bara ALLA bo på Möllan utan det har blivit ”en livsstil att hyra bostaden och inte äga den”. Därför har exempelvis en fyrarumslägenhet på Möllan stigit med ett par tusen spänn i månadshyra under de sex år vi bott här. Det kostar att ligga på topp fattar ni väl!
Men även ni kan bli coola. För MKB:s trendgurus, lika hemlighetsfulla som oraklet i Delfi, ”vet var morgondagens Möllan kommer ligga”. Så skynda spendera. Men som de bakåtsträvande bonnläppar ni är så tror ni säkert att en gris är en gris om än i gyllene säck. Eller vad det nu heter.