Peppande trailer av spanska fackföreningen CGT inför generalstrejken

Generalstrejker och demonstrationer runt om i Europa mot regeringarnas åtstramningspolitik. Samtidigt i Sverige: LO ställer sig bakom Alliansens jobbpakt med lönesänkningar för unga.

Hur kommer det sig att den stora svenska fackföreningsrörelsen, trots borgerlig regering, inte oftare gräver upp stridsyxan? Kan det paradoxalt nog ha att göra med alla år de gått hand i hand med socialdemokratin?

Under 1900-talets långvariga socialdemokratiska regeringsinnehav har LO:s organisationskultur förstås påverkats av att exempelvis dess ordförande sitter i partiets verkställande utskott. Doktrinen om facklig-politisk samverkan har bidragit till ett ombudsmannavälde där de som representerar arbetarna i sin representation också kan meritera sig för partipolitikens köttgrytor. SSU, partiet och facket är för många karriärister bara olika scener i samma show.

I arbetsmarknadskonflikter har den facklig-politiska samverkan inte sällan stått i direkt motsättning till fackets huvudsakliga uppgift, att tillvarata arbetarnas intressen. Detta eftersom LO känt sig bakbundna att verka offensivt och därmed skapa social oro under socialdemokratiskt styre.

Men tiderna ändras. Idag har få LO-medlemmar partibok. Endast hälften röstar på socialdemokraterna. När vi dessutom har en stark borgerlig regering så riskerar LO bli helt akterseglade i de stora samhällsfrågorna eftersom de inte har någon levande kamptradition. Och det senare har alltså tragikomiskt nog säkert en hel del att göra med den långa nära relationen med det stora arbetarpartiet.

Nästan hjärtknipande blir det att läsa Lise-Lotte Lenberg, chef för LO:s internationella enhet, nästan ursäkta sig när hon intervjuas om dagens massprotester ute i Europa av organisationens egna tidning Arbetet: Lo strejkar inte på grund av fredsplikt och vad gäller demonstrationer så har ”vi inte den traditionen i Sverige”.

Ok. LO ordnar faktiskt idag ett seminarium apropå protesterna och ordförande Karl-Petter Thorwaldsson har skrivit ett brev till Spaniens premiärminister där han uttrycker sin oro över krispolitiken. På LO.se finns brevet som pdf så vi kan se att han till och med skrivit under för hand. Och på Svt:s Agenda i söndags bedyrade Thorwaldsson att jobbpakten inte ska innebära lönedumpning eftersom ungdomarna också går ner i arbetstid 25 procent och pluggar på den tiden. Alltid nåt.

Men risken är väl stor att studierna ofta blir detsamma som praktik och därmed alltså trots allt gratis arbetskraft? Hur som helst borde en fackförenings arbetslinje rimligtvis vara att ta hänsyn till alla arbetares intressen genom att exempelvis försöka motverka den ständiga underbemanningen på många arbetsplatser. Inte att bidra till att göra vissa mer attraktiva för arbetsköparna på andras bekostnad.

LO:s ledning menar nu förstås att de tar ett övergripande samhällsansvar och att det också är deras uppgift. Jorå. I deras portalparagraf finns till och med stöd för samhällsbyggande ambitioner. Men det är faktiskt betingat. Där står att centralorganisationen tillsammans med förbunden ska sätta arbetstagarnas, ja varenda ens, intressen i första rum och att de ska verka för en utveckling mot bland annat ekonomisk demokrati.

Det är svårt att se hur en borgerlig arbetslinje som ökar klassklyftorna överensstämmer med dom ambitionerna.

Publicerad i Västerbottens-Kuriren den 14/11-2012